Själens mörka natt

Från Gospel Translations Swedish

Versionen från 12 april 2010 kl. 18.49 (visa wikitext) JoyaTeemer (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med '{{info|The Dark Night of the Soul}} Hi Cecilia, Here is the page for your translation. Thank you!! Blessings, Joya') ← Äldre redigering		Nuvarande version från 14 april 2010 kl. 20.31 (visa wikitext) Sissi (Diskussion | bidrag)
Rad 1:		Rad 1:
-	{{info|The Dark Night of the Soul}}	+	{{info|The Dark Night of the Soul}}
-	Hi Cecilia,	+	Själens mörka natt. Detta fenomen beskriver en sjukdom som även de mest framstående kristna har lidit av från tid till tid. Det var den sjukdomen som fick David att blöta ner sin kudde med tårar. Det var den sjukdomen som gav Jeremia smeknamnet ”Den gråtande profeten”. Det var den sjukdomen som plågade Martin Luther så att hans melankoli hotade att förgöra honom. Detta är inte något vanligt slag av depression, men det är en depression som hänger ihop med en kris i troslivet, en kris som kommer då man känner Guds frånvaro eller ger efter för en känsla av att vara övergiven av Honom.
-	Here is the page for your translation.	+	En andlig depression är verklig och kan vara akut. Vi undrar hur en troende person kan uppleva sådana andliga dalar, men vad som än provocerar fram dessa gör dem inte mindre verkliga. Vår tro är inte en ständig handling. Den är rörlig. Den vacklar. Vi rör oss från tro till tro, och däremellan kan vi ha tider av tvivel då vi ropar ”Herre, jag tror, hjälp min otro”.<br>
-	Thank you!!	+	Vi kan också tänka att själens mörka natt är något fullständigt oförenligt med Andens frukter, inte bara tron utan också glädjen. Då den Helige Ande en gång för alla har flödat in i våra hjärtan med en osägbar glädje, hur kan det i samma rum finnas plats för sådant mörker? Det är viktigt för oss att göra en åtskillnad mellan den andliga frukten glädje och den kulturella betydelsen av glädje. En kristen kan ha glädje i sitt hjärta medan han fortfarande har en andlig depression i sitt huvud. Glädjen vi har ger oss kraft att orka genom dessa mörka nätter och släcks inte av andlig depression. Den kristnes glädje är något som överlever alla djupa dalar i livet. <br>
-	Blessings,	+	När Paulus skriver till Korintierna i sitt andra brev, betonar han vikten av att predika och berätta om evangeliet för människorna. Men i samma andetag påminner han kyrkan om att skatten vi fått från Gud är en skatt som inte förvaras i kärl av silver och guld, utan i det som aposteln kallar för ”lerkärl”. ”För att för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss”, säger han. Genast efter den påminnelsen tillägger aposteln ”Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp” (2 Kor. 4:7–10).
-	Joya	+	Detta stycke visar vilken begränsad depression vi upplever. Depressionen kan vara djup, men den är inte bestående, inte heller farlig. Lägg märke till att aposteln Paulus beskriver vårt tillstånd på en rad olika sätt. Han säger att vi är ”trängda, rådvilla, förföljda och nedslagna”. Dessa är kraftfulla bilder som beskriver pressen som kristna måste hålla för, men på samma ställe där han beskriver detta fenomen, beskriver han samtidigt dess begränsning. Trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nedslagna men inte utslagna. <br>
		+
		+	Vi har alltså denna press att stå emot, men pressen, trots att den är mångskiftande, krossar oss inte. Vi kan vara trängda och rådvilla, men den låga punkten som rådvillheten för oss till, leder inte till fullständig och total desperation. Även vid förföljelse, hur allvarlig den än kan vara, är vi ändå inte övergivna, vi kan vara överlupna och nedslagna som Jeremia talade om, och ändå ha rum för glädjen. Vi tänker på profeten Habackuk, som i sitt elände hölls förvissad om att trots alla nederlag han led, skulle Gud ge honom fötter som en hjort, fötter som skulle göra det möjligt för honom att gå fram på höga platser. <br>
		+
		+	På andra ställen där aposteln Paulus skriver till Filipperna uppmanar han dem att ”inte göra sig bekymmer för någonting” och säger vidare att boten mot bekymmer finns i bönen, att det är Guds frid som lugnar vår själ och tar bort oron. Än en gång: vi kan vara oroliga och nervösa och bekymrade, utan att behöva överlämna oss till total desperation.
		+
		+	Denna samexistens av tro och andlig depression finns ställda jämsides i andra bibliska beskrivningar av känslouttryck. Vi får höra att det är helt legitimt för troende att lida av sorg. Vår Herre själv var en smärtornas man som var förtrogen med sorg. Fastän sorgen kan gå ända till vår själs botten bör den inte leda till bitterhet. Sorg är en helt legitim känsla, ibland till och med en dygd, men det bör inte finnas någon plats för bitterhet i själen. På samma sätt förstår vi att det är en god sak att gå till ett sorgehus, men trots sorgen bör inte den dystra känslan leda till hat. Närvaron av tro ger inga garantier för att slippa andlig depression, men trots allt måste alltid själens mörka natt vika för det klara morgonljuset i Guds närhet.

---

Nuvarande version från 14 april 2010 kl. 20.31

Själens mörka natt. Detta fenomen beskriver en sjukdom som även de mest framstående kristna har lidit av från tid till tid. Det var den sjukdomen som fick David att blöta ner sin kudde med tårar. Det var den sjukdomen som gav Jeremia smeknamnet ”Den gråtande profeten”. Det var den sjukdomen som plågade Martin Luther så att hans melankoli hotade att förgöra honom. Detta är inte något vanligt slag av depression, men det är en depression som hänger ihop med en kris i troslivet, en kris som kommer då man känner Guds frånvaro eller ger efter för en känsla av att vara övergiven av Honom.

En andlig depression är verklig och kan vara akut. Vi undrar hur en troende person kan uppleva sådana andliga dalar, men vad som än provocerar fram dessa gör dem inte mindre verkliga. Vår tro är inte en ständig handling. Den är rörlig. Den vacklar. Vi rör oss från tro till tro, och däremellan kan vi ha tider av tvivel då vi ropar ”Herre, jag tror, hjälp min otro”.

Vi kan också tänka att själens mörka natt är något fullständigt oförenligt med Andens frukter, inte bara tron utan också glädjen. Då den Helige Ande en gång för alla har flödat in i våra hjärtan med en osägbar glädje, hur kan det i samma rum finnas plats för sådant mörker? Det är viktigt för oss att göra en åtskillnad mellan den andliga frukten glädje och den kulturella betydelsen av glädje. En kristen kan ha glädje i sitt hjärta medan han fortfarande har en andlig depression i sitt huvud. Glädjen vi har ger oss kraft att orka genom dessa mörka nätter och släcks inte av andlig depression. Den kristnes glädje är något som överlever alla djupa dalar i livet.

När Paulus skriver till Korintierna i sitt andra brev, betonar han vikten av att predika och berätta om evangeliet för människorna. Men i samma andetag påminner han kyrkan om att skatten vi fått från Gud är en skatt som inte förvaras i kärl av silver och guld, utan i det som aposteln kallar för ”lerkärl”. ”För att för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss”, säger han. Genast efter den påminnelsen tillägger aposteln ”Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp” (2 Kor. 4:7–10).

Detta stycke visar vilken begränsad depression vi upplever. Depressionen kan vara djup, men den är inte bestående, inte heller farlig. Lägg märke till att aposteln Paulus beskriver vårt tillstånd på en rad olika sätt. Han säger att vi är ”trängda, rådvilla, förföljda och nedslagna”. Dessa är kraftfulla bilder som beskriver pressen som kristna måste hålla för, men på samma ställe där han beskriver detta fenomen, beskriver han samtidigt dess begränsning. Trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nedslagna men inte utslagna.

Vi har alltså denna press att stå emot, men pressen, trots att den är mångskiftande, krossar oss inte. Vi kan vara trängda och rådvilla, men den låga punkten som rådvillheten för oss till, leder inte till fullständig och total desperation. Även vid förföljelse, hur allvarlig den än kan vara, är vi ändå inte övergivna, vi kan vara överlupna och nedslagna som Jeremia talade om, och ändå ha rum för glädjen. Vi tänker på profeten Habackuk, som i sitt elände hölls förvissad om att trots alla nederlag han led, skulle Gud ge honom fötter som en hjort, fötter som skulle göra det möjligt för honom att gå fram på höga platser.

På andra ställen där aposteln Paulus skriver till Filipperna uppmanar han dem att ”inte göra sig bekymmer för någonting” och säger vidare att boten mot bekymmer finns i bönen, att det är Guds frid som lugnar vår själ och tar bort oron. Än en gång: vi kan vara oroliga och nervösa och bekymrade, utan att behöva överlämna oss till total desperation.

Denna samexistens av tro och andlig depression finns ställda jämsides i andra bibliska beskrivningar av känslouttryck. Vi får höra att det är helt legitimt för troende att lida av sorg. Vår Herre själv var en smärtornas man som var förtrogen med sorg. Fastän sorgen kan gå ända till vår själs botten bör den inte leda till bitterhet. Sorg är en helt legitim känsla, ibland till och med en dygd, men det bör inte finnas någon plats för bitterhet i själen. På samma sätt förstår vi att det är en god sak att gå till ett sorgehus, men trots sorgen bör inte den dystra känslan leda till hat. Närvaron av tro ger inga garantier för att slippa andlig depression, men trots allt måste alltid själens mörka natt vika för det klara morgonljuset i Guds närhet.