Diskussion:Till försvar av min Faders vrede

Från Gospel Translations Swedish

---

Versionen från 4 mars 2010 kl. 19.05

Till försvar av min Faders vrede

Av John Piper En del av ”Taste and See” serien

Det finns kulturella makter som verkar både inom och utanför kyrkan, som gör att jag vill försvara vreden min Fader kände mot mig, innan jag blev frälst. Han behöver inte mitt försvar. Men jag tror att han skulle bli hedrad av det. Han befallde oss, ”Hedra din fader” (2 Mos. 20:12). Jag skriver detta i Cambridge, England, och min upprördhet angående attacken på min Fader har sin upprinnelse i Storbritannien. Det falska rykte jag tänker på är stycket som följer, som kommer från en populär Brittisk författare:

Är inte sanningen den att korset är en  sorts kosmisk form av barnmisshandel - en hämndlysten fader, som straffar sin son för ett brott han inte ens gjort sig skyldig till. Fullt förståeligt är att både människor  utanför likväl som inom kyrkan funnit detta förvridna händelseförlopp vara moraliskt tveksamt och en barriär för tron.  Mer än så; ett sådant  står i total motsats till uttrycket: ”Gud är kärlek”.  Om korset är en personlig  våldshandling som Gud begått gentemot människosläktet men som burits av hans son, då gör det narr av Jesus egna lära som säger att man ska älska sin fiende och vägra betala ont med ont (Steve Chalke och Alan Mann, Jesu förlorade budskap, [Grand Rapids, MI: Zondervan, 2003], pp. 182-183).

Det är svårt att smälta att detta kommer från en bekännande kristen. Å min Himmelske Faders vägnar vill jag bära vittnesbörd om sanningen, att innan jag blev frälst var hans vrede över mig. Jesus sa, ”Den som tror på sonen ska ha evigt liv; den som inte lyder… Guds vrede förblir över honom” (Joh. 3:36). Vreden fortsätter att förbli över oss som länge som tron på Jesus inte finns där. Paulus uttrycker det så här: Vi ”var av födseln vredens barn, liksom resten av mänskligheten” (Efesierbrevet 2:3). Hela min natur gjorde mig värd att vredgas över.

Mitt öde var att genomlida ”förtärande eld” och ”hämnd på dessa…som inte lyder Jesu förkunnelse… [och som] genomlider den eviga förintelsens straff” (2 Tess. 1: 8-9). Jag var icke Guds son. Gud var ej heller min Fader. Han var min domare och verkställare av domen.. Jag var en ”olydnadens son” (Efesierbrevet 2:2). Jag var död genom mina överträdelser och synder. Domen, som utföll, var klar och skrämmande: ”På grund av dessa saker drar Guds vrede över olydnadens barn” (Efesierbrevet 5:6).

Det fanns endast ett hopp för mig – att Guds gränslösa visdom skulle bana väg för Guds kärlek för att stilla Guds vrede, så att jag skulle kunna bli en Guds son. Detta är precis vad som hände och jag vill sjunga om det för tid och evighet. När jag sagt att jag av naturen varit ett vredens barn, säger Paulus, ”Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek, att fast vi genom våra synder var döda, har han gjort oss levande tillsammans med Kristus” (Efesierbrevet 2: 4-5). ”När tiden var kommen , sände Gud sin Son… för att friköpa de som var under lagen, så att vi skulle upptas som söner.” Gud sände sin son för att rädda mig från hans vrede och göra mig till hans barn.

Hur gjorde han detta? Han gjorde det på sättet Steve Chalke anklagande kallar ”Kosmisk barnmisshandel.” Guds son bar Guds förbannelse i stället för mig. ”Kristus friköpte oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse för oss – ty det står skrivet, ’Förbannad är var och en som hängt på ett trä’ (Gal. 3:13). Om människor på 2000-talet finner denna yttersta kärlekshandling ”moraliskt tveksam och en stor tros-barriär, ” så var det ingen skillnad då Paulus vandrade på jorden. ”Vi förkunnar Kristi korsfästelse, en stötesten för judarna och dårskap för hedningarna” (1 Kor. 1:23).

Men för dem som är kallade av Gud och tror på Jesus, är detta ”Guds kraft och visdom” (1 Kor. 1:24). Detta är mitt liv. Detta är det enda sättet på vilket Gud kunde bli min Far. Nu när hans vrede ej längre vilar över mig (Joh. 3:36), har han sänt ”sonskapets” ande flödande in i mitt hjärta ropande Abba Fader (Rom 8:15). Därför ber jag, ”Vet dock, Himmelske Fader, att jag tackar dig av hela mitt hjärta och att jag mäter din kärlek till mig med styrkan av din vrede jag förtjänade och undret av din nåd då du offrade Kristus för min skull.