Gospel Translations Swedish - Användarbidrag [sv]

Varför Memorera Skriften?

2009-08-22T22:41:52Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | Why Memorize Scripture?}} 

Först några vittnesbörd: Jag har hört i tredje hand att Dr. Howard Hendricks från Dallas Seminary en gång gjorde ett uttalande (och jag citerar) om att ifall det stod i hans makt att bestämma, så skulle varje studerande som tar examen från Dallas Theological Seminary vara tvungen att lära sig tusen verser utantill innan de får sin examen. 

Dallas Willard, professor i Filosofi på University of Southern California, skrev, “Att lära utantill från Bibeln är något absolut fundamentalt för att formas andligt. Om jag måste välja mellan alla vetenskapsgrenar inom det andliga livet, skulle jag välja Bibelmemorering, för att det är ett fundamentalt sätt att fylla våra sinnen med vad de behöver. Denna lagens bok skall inte skiljas från din mun. Det är där du behöver den! Hur kommer den in i din mun? Genom att memorera.” (“Spiritual Formation in Christ for the Whole Life and Whole Person” i ''Vocatio'', Vol. 12, nr 2, Våren, 2001, s. 7).

Chuck Swindoll skrev, “Jag vet inte av något annan enskild sed i det Kristna livet, som är mer belönande, praktiskt talande, än att memorera Skriften. . . . Ingen annan sed ger större andlig dividendutdelning! Ditt böneliv kommer att stärkas. Dina vittnesmål kommer att bli skarpare och mycket effektivare. Dina attityder och ditt utseende kommer att börja förändras. Ditt sinne blir mer alert och observant. Din förtröstan och trygghet kommer att öka. Din tro kommer att bli fastare.(''Growing Strong in the Seasons of Life'' [Grand Rapids: Zondervan, 1994], s. 61).

En av orsakerna till att Martin Luther kom till sin stora insikt i Bibeln, om rättfärdiggörelsen av tron allena, var att han i de tidiga åren i det Augustinska klostret påverkades av Johann Staupitz till att börja älska Skriften. Luther slukade Bibeln på en dag samtidigt som människor fick doktorstitlar i teologi utan att ens ha läst Bibeln. Luther sade att hans bekante professor, Andreas Karlstadt, inte ens ägde en egen Bibel då han förtjänade sin teologie doktorsgrad, inte ens förrän många år senare (Bucher, Richard. "Martin Luther's Love for the Bible"). Luther kunde så mycket från Bibeln utantill så att när Gud öppnade hans ögon till att se sanningen om rättfärdiggörelsen i Romarbrevet 1:17, sade han ”Därefter gick jag igenom Skriften i minnet”, för att bekräfta vad han hade funnit.

Här är några orsaker till att så många har insett att utantilläsning av Skriften är så viktigt för det Kristna livet.

'''1. Anpassning till Kristus'''

Paulus skrev att ”Och vi alla som . . . skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet.” (2 Korinterbrevet 3:18) För att vi ska förvandlas till att likna Kristus måste vi ständigt se honom. Detta händer i ordet ”HERREN ''uppenbarade sig'' för Samuel i Silo ''genom HERRENS ord''” (1 Samuel 3:21). Bibel memorering gör vår blick på Jesus fastare och klarare.

'''2. Daglig Seger över Synden'''

“Hur kan en ung man bevara sitt liv rent? När han håller sig till ditt ord. . . . Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta för att jag inte skall synda mot dig.” (Psaltaren 119:9, 11). Paulus sade att vi ska ”genom Anden döda kroppens gärningar” (Romarbrevet 8:13). En del av utrustningen för att kunna döda är ”Andens svärd” som är Guds ord (Efesierbrevet 6:17). Då synden lockar kroppen till syndiga gärningar, återkallar vi i minnet ett Kristus-förklarande ord från Skriften och dödar frestelsen med Kristi skönhet, som har ett överlägset större värde än allt vad synden erbjuder.

'''3. Daglig Seger över djävulen'''

När Jesus frestades av djävulen i öknen citerade han Skrifterna ur minnet och jagade iväg djävulen (Matteus 4:1-11).

'''4. Tröst och Råd till Människor Du Älskar'''

Tider då människor behöver få tröst och råd av dig inträffar inte alltid då du har din Bibel tillhands. Dessutom har det Guds ord som kommer spontant från ditt hjärta en ovanlig kraft. Ordspråksboken 25:11 säger ”Som guldäpplen i silverinfattning är ord talade i rätt tid. ” Det är ett fint sätt att säga ''När hjärtat som är fullt av Guds kärlek kan närma sig sinnet som är fullt av Guds ord, flyter timliga välsignelser fram ur munnen.''

'''5. Berätta om Evangeliet för Icketroende'''

Tillfällen att dela med oss av evangeliet kommer då vi inte har Bibeln tillhands. Aktuella verser från Bibeln har sin egen genomträngande kraft. Och då de kommer ur vårt hjärta, liksom från böckernas Bok, ges vittnesbördet att de är dyrbara nog att lära sig utantill. Vi borde alla kunna sammanfatta evangeliet i fyra huvudrubriker: 1) Guds helighet/lag/ära; 2) människans synd/uppror/olydnad; 3) Kristi död för syndare; 4) den kostnadsfria gåvan: liv genom tro. Lär dig en vers eller två som handlar om var och en av dessa, och var beredd att i tid och otid dela med dig av dem.

'''6. Gemenskap med Gud genom Förnöjelsen över Hans Person och Vägar'''

De sätt på vilka vi har gemenskap (el. sällskap) med Gud, är att vi begrundar hans egenskaper och uttrycker vårt tack och vår beundran och kärlek till honom, och söker hans hjälp för att kunna leva ett liv som återspeglar värdet av dessa egenskaper. Därför, att bevara texter om Gud i vårt sinne hjälper oss att relatera till honom som den han verkligen är. Föreställ dig t ex att kunna återkalla detta i minnet under hela dagen:
<blockquote>Barmhärtig och nådig är HERREN, sen till vrede och stor i nåd. Han går inte ständigt till rätta och vredgas inte för evigt. Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar. Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. Så långt som öster är från väster låter han våra överträdelser vara från oss. Som en far förbarmar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han tänker på att vi är stoft. (Psaltaren 103:8-14) </blockquote>
Jag använde avsiktligt ordet ”Förnöjelse” då jag sade ”gemenskap med Gud genom förnöjelsen över Hans person och vägar”. De flesta av oss är känslomässigt handikappade – alla av oss egentligen. Vi upplever inte Gud med fullheten av vår känslomässiga potential. Hur kan detta ändras? Ett sätt är att memorera de känslomässiga uttrycken i Bibeln och använda dem då vi talar till Herren och med varandra tills de blir en del av oss. Vi säger till exempel i Psaltaren 103:1 ”Lova HERREN, min själ, ja, hela mitt inre skall prisa hans heliga namn!” Detta är inte något naturligt uttryck för de flesta människor. Men om vi lär oss detta och andra känslomässiga uttryck från Bibeln utantill, och använder dem ofta, och samtidigt ber Herren att göra känslan verklig i våra hjärtan, kan vi faktiskt växa in i den känslan och det uttrycket. Den kommer att bli en del av den vi är. Vi kommer att vara mindre känslomässigt handikappade och mer förmögna att framföra tillbörligt lov och tack till Gud.

Det finns fler orsaker till att memorera Skriften. Jag hoppas du hittar dem i de aktuella situationerna.

Vad är Din Enda Tröst?

2009-08-22T22:41:47Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | What is Your Only Comfort?}}

Förmodligen är ingen av reformationstidens katekeser så älskad som Heidelberg Katekesen. I den öppnande frågan och svaret blir den personliga och utmärkande tonen i katekesen tydlig. ”Vad är din enda tröst i liv och i död?” Detta är inte någon teoretisk fråga - ”Vad skulle vara viktigt om Gud skulle trösta syndare?” Istället är detta en väldigt praktisk fråga - ”Hur har jag trygghet så länge som jag lever och sedan när jag dör?” 

Nyckelordet i den öppnande frågan är ''tröst'' (På tyska, ''trost''). Ordet hänvisar till vår tillförsikt och vårt förtroende för Kristi fullbordade verk. Denna tröst sträcker sig över hela livet, ja till och med till dödstimmen. Liksom en av författarna av katekesen (Zacharius Ursinus) säger i sin kommentar till katekesen, förenar denna tröst ”tillförsikten till den fria förlåtelsen för synderna och försoningen med Gud, genom och på grund av Kristus, samt en speciell förväntan på ett evigt liv; präglad i hjärtat av den Helige Ande genom evangeliet, så att vi inte tvivlar på att vi är frälsta för evigt, enligt det som aposteln Paulus deklarerade: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?” Märk att katekesen talar om vår ”enda” tröst. Det finns inte någon annan sådan tröst och tillförsikt utanför Kristus. 

Då katekesen svarar på den öppnande frågan hävdar den att ”Jag med kropp och själ, både i liv och död” äger denna tröst. Detta är en omskrivning av Romarbrevet 14:7-8 där vi påminns om att Guds omsorg omfattar oss genom hela livet. Kristus har tagit bort förbannelsen; det finns en tillförsikt om räddning i detta livet och våra kroppars uppståndelse på den yttersta dagen (se Q & A 57-58). Denna kunskap tröstar oss nu och förbereder oss för vad som ligger framför. 

Vår tröst härrör sig från det faktum att ”Jag är inte min egen”. Dessa ord är tagna från 1 Korinterbrevet 6:19-20. ”...att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!” Vi tillhör Kristus och Han kommer att handla med oss enligt Sin vilja. Denna tröst baserar sig på det faktum att Gud är allsmäktig och har makt att göra vad Han har lovat.

Detta underbara faktum uttalas vidare i nästa del av svaret. ”Men (jag) tillhör min trofaste Frälsare Jesus Kristus.” Katekesen visar oss bort från vår tro (den subjektiva) till Kristi lydnad – min ”trofaste” Frälsare (Objektivet). Kristus fullbordade all rättfärdighet och dog för vår synd på korset för mig. Det specifika med Kristi lydnad är mer detaljerat uttalat i följande del av svaret: ”Med Sitt dyrbara blod”. Dessa ord kommer från 1 Petrusbrevet 1:18-19: ”Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte.” Kristi död är det enda medel genom vilket människans syndaskuld kan bli borttagen (försoning) och Guds vrede stillad (förlåtelse). Katekesen påminner oss om att grunden för vår frälsning är Kristi verk för oss, inte vår tro eller våra egna goda gärningar. 

Vidare berättar katekesens första svar för oss att Jesu död är kärnan i denna utlovade frälsning, på grund av att Han ”har fullständigt gottgjort för alla mina synder”. Endast Kristi död allena tillfredsställer Guds heliga rättfärdighet (Romarbrevet 3:21-26). Ingen mänsklig gärning eller någon religiös ceremoni kan göra detta. Och inte allenast detta, utan Hans död har ”friköpt mig från all ondskans makt”. Detta är ett eko från 1 Johannesbrevet 3:8: ”Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar.” Satan har kastats ner från himmelen så att han inte längre kan anklaga oss inför den himmelska domstolen. Kristi seger över honom blir uppenbar på korset. (Kolosserbrevet 2:13-15).

Katekesen förklarar sedan den dyrbara sanningen att vår frälsningsvisshet och vår uthållighet i tron också är Kristi verk. ”[Kristus] bevarar mig så att inte ens ett hår kan falla från mitt huvud utan min himmelske Faders vilja. Detta är taget från Matteus evangeliet 10:29-30: ”Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt? Och inte en enda faller till marken utan er Faders vilja. På er är till och med alla hårstrån räknade.” För att kunna tillägna mig den tröst som finns i Evangeliet, behöver jag veta att Guds allsmäktiga omsorg sträcker sig över alla delar av mitt liv. Ingenting händer mig som inte är Guds vilja. Faktum är att ”allting måste samverka till min frälsning” (se Romarbrevet 8:28). Gud har förberett allting. Han återlöser oss från synden. Och till slut kommer Gud att vända allt till mitt bästa.

Slutligen kan vi lära oss att denna tröst blir min genom den Helige Andes verk. ”Därför, genom Sin Helige Ande, försäkrar Han mig om ett evigt liv.” Den Helige Ande vittnar om Guds ords sanning och bekräftar Guds löfte till mig om att Han ska beskydda alla dem som förtröstar på Kristus. Denna samma inneboende Ande ”gör mig av hjärtat villig och redo från och med nu att leva för Honom”. Det är Gud som kommer att fullborda Sitt goda verk. Den samme som benådar mig kommer också att helga mig. Han som började det goda verket i mig kommer också att fullborda det.

Att känna till dessa saker ger mig en outsäglig tröst i liv och i död.

Kärlek som Förvandlar

2009-08-22T22:41:42Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | Transforming Love}}

En djupt plågad pappa satt i två veckor på en barnintensivavdelning och såg sin treåriga son långsamt dö. Under dessa två veckor läste han, ganska överraskande, en bok om Evangeliet. Han skrev senare till mig ”Jag vill säga dig att Evangeliet är verkligen till för det riktiga livet”. Jag blev förvånad över hans påstående. Hur kunde en bok om Evangeliet hjälpa denna pappa mitt i hans djupa tragedi? Jag skulle ha trott att en bok om att lita på Gud i tider av motgång kunde ha varit till hjälp. Men en bok om Evangeliet? Jag funderade på denhär frågan i flera veckor. Så en dag när jag höll på att förbereda en predikan om Guds kärlek, kom svaret till mig. I Evangeliet såg denna pappa Guds kärlek.

Aposteln Johannes skrev: ”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.” (1 Joh 4:9–10). Jag säger ofta ”Om du vill se Guds kärlek så se först på Korset”, därför att det är det mest överlägsna uttrycket för Hans kärlek. Det var till korset Gud sände Sin ende Son för att vara försoningen för våra synder. Försoning, fastän det är ett gott Bibliskt ord, förstås sällan av dagens Kristna. Det bästa sättet att tänka på det, är kanske att det är Jesu gärning då Han på korset bar alla följder av Guds rättfärdighet och heliga vrede, som vi skulle ha burit. Vi alla förtjänar Guds vrede på grund av vår synd – inte endast de synder vi gjort i otro, utan också alla synder som vi gör varje dag som troende. Men om vi har satt vår tillit till Kristus behöver vi inte uppleva en enda droppe från Guds vredes bägare. Jesus drack ur bägaren i vårt ställe som vår ersättare. Och Johannes berättar att Gud i Sin kärlek sände Jesus för att göra detta för oss.

Det finns speciellt två tillfällen då hängivna Kristna tenderar att tvivla på Guds kärlek. Det vanligaste är då vi, av någon anledning, är djupt medvetna om vår syndfullhet. Kanske det är något envist syndamönster i våra liv eller kanske hela vår naturs syndfullhet. Sådana gånger har vi lätt för att tänka ”Hur skulle Gud kunna älska någon som är så syndig som jag?”

I båda fallen behöver vi igen se på Korset och se Jesus bära alla dessa stora synder som gör att vi känner oss så skyldiga. Och sen måste vi påminna oss själva att ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.” (2 Kor. 5:21). Gud tog vår synd – också den som vållar oss så mycket ångest – och straffade Kristus för den, och Han tog Sin fullkomliga rättfärdighet och tillräknade oss den. Gud gjorde detta, inte för att vi skulle ha förtjänat att bli älskade, men på grund av Hans egen självframbringade kärlek. Som Johannes sade i texten ovan, den består ”inte i att vi har älskat Gud utan i att Han har älskat oss”.

Det andra vanliga tillfället som frestar oss att tvivla på Guds kärlek är i tider av prövning. Vi kan tänka: ”Om Gud verkligen skulle älska mig så skulle Han inte låta allt detta drabba mig”. Vid sådana tvivel behöver vi igen se på Korset och se hur Gud överger Sin Son till att dö i vårt ställe (Rom. 8:32). Det var i detta sammanhang som Paulus ställde denna fråga: ”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek?” Och några meningar senare svarar han på sin egen fråga med triumferande förvissning om att ”ingenting kan skilja oss från från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom. 8:35–39).

Den store Puritanen John Owen skrev en gång: ”Den största sorg och börda du kan lägga på Fadern, den värsta du kan göra Honom är att inte tro att Han älskar dig”. Vi kunde ha förväntat oss att Owen skulle säga att den största sorgen du kan lägga på Fadern är att göra några skandalösa synder som vanhelgar Hans namn. Sådant bedrövar utan tvivel Gud, men Owen säger att det bedrövar Honom ännu mer att tvivla på Hans kärlek.

Så när du frestas att tvivla på Guds kärlek, antingen på grund av dina synder eller dina svåra omständigheter, se på Korset, och påminn dig själv om att på Korset bevisade Gud Sin tveklösa kärlek till dig. Men vänta inte på dessa svåra tider. Se på Korset varje dag för att beväpna dig mot dessa tider av tvivel och modlöshet.

Hursomhelst, hur underbar sanningen om Guds kärlek till oss än är, låter inte Johannes oss lämna kvar för att värma oss i denna kärlek endast för vår egen njutnings skull. I stället ger han en väldigt tydlig uppmaning: ”Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra.” (1 Joh. 4:11). Betydelsen är inte endast att vi ska älska varandra för att Gud har älskat oss, utan också att vi borde älska varandra på samma sätt som Gud älskar oss. Det betyder: Därför att Gud älskar oss oberoende av vår synd och fastän vi inte är värda att älskas, borde vi älska varandra – trots fel och brister. Det betyder inte att vi ska ignorera synder i en annan människas liv, men det betyder att då synden är gjord mot oss ska vi förlåta som Gud i Kristus förlät oss (Ef. 4:32).

Jag tror att det bästa beviset för vår kärlek till en annan är att vi är redo att förlåta varandra på grund av Guds förlåtelse till oss. Jesu liknelse om den obarmhärtige tjänaren (Matt. 18:21-35) är väldigt instruerande i dethär ämnet. Den första tjänaren var skyldig sin herre 10,000 talenter – motsvarande 200,000 års löner för en vanlig arbetare – en summa omöjlig att betala tillbaka. Den andra tjänaren var skyldig den första tjänaren 100 denarer – motsvarande ungefär en tredjedel av en årslön. I och för sig var detta inte någon obetydlig summa. Få av oss skulle vilja avskriva en skuld som utgör en tredjedel av en årslön, men jämfört med 200,000 år är en tredjedel av ett år obetydlig.

Liknelsens poäng är att var och en av oss är den första tjänaren. Vår skuld till Gud, på grund av vår egen synd, är svindlande – en summa som är omöjlig att betala tillbaka. En annan persons skuld till mig pga synd, som jämförelse, fastän den kan vara betydlig i sig, är ingenting jämfört med min skuld till Gud. Därför, då någon syndar mot mig, antingen medvetet eller om bara jag tolkar de som en synd, försöker jag svara ”Men Fader, jag är den tjänaren som är skyldig 10,000 talenter”. Det hjälper mig att sätta den andra personens synd i ett rätt perspektiv, och det gör det möjligt för mig att förlåta fritt som Gud har förlåtit mig.

Alla som läser Tabletalk är åtminstone till en del bekant med 1 Korinterbrevet 13 – den klassiska kärlekens väg. Men har du någonsin lagt märke till hur många beskrivande termer av kärleken i verserna 4-7 som har att göra med förlåtelse eller fördragsamhet? Kärleken är för det första tålmodig, vilket tar sig uttryck i fördragsamhet och förlåtelse (se Kol. 3:12-13). Den brusar inte upp och den är inte långsinnig. Kärleken fördrar allt och uthärdar allt. Det är olika sätt att uttrycka samma tanke – förlåtelse och fördragsamhet. Och vi ska förlåta som Gud i Kristus har förlåtit oss.

Naturligtvis är det mer som ingår i kärleken – både i Guds kärlek och vår – än förlåtelse. Gud har lovat att aldrig överge oss (Hebr. 13:5), att ge oss allt vi behöver (Fil. 4:19), och att låta allt samverka till vårt bästa (Rom. 8:28). Han har till och med sagt att prövningar som Han lägger på oss då och då är ett tecken på Hans kärlek, då de är menade till att få oss att dela mer och mer av Hans helighet (Hebr. 12:5-11). På samma sätt är vi skyldiga att, som en enda kropp i Kristus, älska varandra innerligt i broderlig kärlek (Rom. 12:10). Detta betyder att vi tar hand om varandra, uppmuntrar varandra, ber för varandra, och när det är nödvändigt, hjälper varandra materiellt (1 Joh. 3:16-18).

Självklart kan vi aldrig älska varandra på samma sätt eller i samma omfång som Gud älskar oss. Vi kan förlåta, men vi kan aldrig gottgöra för någon annans synd. Och Gud är suverän i Sin kärlek. Han har makten att uttrycka Sin kärlek i dess storhet och som Han vill. Vi kan inte göra det. Vår vilja överträffar ofta vår förmåga att uttrycka vår kärlek på ett konkret sätt. Men vi ska aldrig släppa Hans kärlek ur sikte, varken då vi tänker på vår kärlek gentemot Honom eller mot någon annan. Johannes sade: ”Vi älskar därför att Han först har älskat oss” (1 Joh. 4:19). Notera att objektet för vår kärlek är odefinierat. Menar Johannes att vi älskar Gud eller varandra? Sammanhanget föreslår varandra. Men jag tror det är troligt att den Helige Ande ledde Johannes att lämna objektet för vår kärlek odefinierat, för att båda är rätt. Vi kan bara älska Gud då vi värmer oss i Hans kärlek till oss. Och vi kan bara älska varandra om vi alltjämt begrundar Guds gränslösa kärlek till oss. Mina älskade, låt oss älska varandra ty kärleken kommer från Gud.

Målet med Guds Kärlek Kan Vara Något Annat Än Du Tror

2009-08-22T22:41:37Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | The Goal of God's Love May Not Be What You Think It Is}}

Åker människor till Grand Canyon för att få högre självaktning? Förmodligen inte. Detta är åtminstone en liten vink om att den djupaste glädjen i livet inte kommer från att njuta av sitt jag, utan från att se det storslagna. Och sist och slutligen räcker inte ens Grand Canyon till. Vi skapades för att njuta av Gud. Vi är alla benägna att tro att vi är universums centrum. Hur kan vi tillfriskna från denna glädjedödande sjukdom? Kanske genom att igen få höra hur radikalt Gud-centrerad verkligheten är enligt Bibeln.

 Både Gamla och Nya Testamentet vittnar om att Guds kärlek gentemot oss har som syfte att förhärliga honom. ”Kristus har blivit de omskurnas tjänare ... hedningarna har fått prisa Gud för Hans barmhärtighet” (Romarbrevet 15:8-9). Gud har varit barmhärtig mot oss för att Han skulle bli stor för oss. Vi ser det igen i orden, ”I sin kärlek har Han [Gud] förutbestämt att vi skulle tas upp som Hans barn ... för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas” (Efesierbrevet 1:4-6). Med andra ord är målet för Guds kärlek gentemot oss att vi ska prisa honom. Ytterligare en illustration från Psaltaren 86:12-13: ”Jag vill ... ära Ditt namn i evighet. Ty Din nåd är stor över mig ...” Guds kärlek är grunden. Hans ära är målet.

 Detta är chockerande. Guds kärlek är inte att Han gör oss stora, utan att Han bevarar oss från självcentrering så vi kan njuta av att hålla Honom stor i evighet. Och vår kärlek till andra är inte det att vi gör dem stora, men att vi hjälper dem att finna sin tillfredsställelse i att hålla Gud för stor. Äkta kärlek strävar efter att göra gott för människor till Guds ära. All kärlek som bara begränsar sig till en människa är sist och slutligen destruktiv. Den leder inte människor till den enda bestående glädjen, nämligen Gud. Kärleken måste vara Gud-centrerad, annars är den inte äkta kärlek; den lämnar människor utan något definitivt hopp om glädje.

 Vi kan ta Kristi kors som exempel. Jesu Kristi död är det yttersta uttrycket för gudomlig kärlek: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Romarbrevet 5:8). Bibeln säger vidare att avsikten med Kristi död var att”visa sin [Guds] rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna (Romarbrevet 3:25). Att lämna synder ostraffade innebär ett stort problem för Guds rättfärdighet. Det gör Honom lik en domare som låter kriminella gå fria utan straff. Guds barmhärtighet sätter med andra ord Guds rättfärdighet i fara. Så för att försvara sin rättfärdighet gör Han det otänkbara – Han låter sin Son gå i döden, som det ersättande straffet för våra synder. Korset gör det klart för alla att Gud inte sopar det onda under mattan för mänskligheten. Han tar ut straffet på Jesus, för dem som tror.

 Men lägg märke till att denna yttersta kärleksgärning har sin kärna i försvarandet av Guds rättfärdighet. Långfredagens kärlek är en kärlek som förhärligar Gud. Gud upphöjer Gud på korset. Om Han inte skulle ha gjort det, hade Han inte kunnat vara rättvis och frälsa oss från synden. Men det är fel att säga ”Om avsikten var att rädda oss, då var ju vi det yttersta målet för korset”. Nej, vi räddades från synden för att vi skulle kunna se och njuta av Guds ära. Detta är den yttersta kärleksavsikten med Kristi död. Han dog inte för att göra oss stora, men för att göra oss fria att njuta av att hålla Gud stor i evighet.

 Det är grundligt fel att göra korset till ett bevis för att självaktning är grunden till mental hälsa. Om jag står inför Guds kärlek och inte känner en hälsosam, tillfredsställande, befriande glädje med mindre än att jag vänder den kärleken till ett eko av min självaktning, då är jag lik en man som står framför Grand Canyon och inte känner någon tillfredsställelse innan han omvandlat vattenfallet till något som det kan innebära för honom själv. Det är inte närvaro av mental hälsa, utan träldom under jaget.

 Botemedlet för denna träldom är att inse att Gud är den ende i universum för vilken självupphöjelse är den mest kärleksfulla gärningen. Då Han upphöjer Sig själv – likt Grand Canyon – får han äran och vi får glädjen. Den största nyheten i hela världen är att det inte finns någon konflikt mellan min passion för glädje och Guds passion för sin ära. Föreningspunkten där dessa knyts ihop är sanningen att Gud blir som mest ärad i oss då vi är som mest tillfredsställda i Honom. Jesus Kristus dog och uppstod för att förlåta våra själars förräderi, vilka har vänt sig från att njuta av Gud till att njuta av jaget. På Kristi kors räddar Gud oss från spegelhuset och leder oss ut till bergen och vattenfallen i Hans majestät. Ingenting tillfredsställer oss – eller upphöjer honom – mera än detta.

Lammets Blod

2009-08-22T22:41:32Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | The Blood of the Lamb}}

”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” står det i Hebreerbrevet (9:22). Största delen av brevet upptas av att visa på hur Kristus uppfyllde det som man i Gamla Testamentet hade hoppats och väntat på, speciellt med avseende på offersystemet i det forna Israel. För moderna läsare som aldrig har sett en offertjänst och inte tänker i Gammaltestamentliga banor, kan detta verka helt oförståeligt: Vad har dödandet av djur att göra med syndernas förlåtelse?

Det förklaras utförligt i Tredje Moseboken, som börjar med ett långt stycke som beskriver exakt hur man ska offra olika slags offer och vad varje offer åstadkommer (kap. 1-7). Vi behöver ändå gå ännu längre tillbaka för att förstå Tredje Moseboken och grundsynen på offer.

Första Moseboks 18 kapitel berättar om hur Abraham en dag fick besök av tre män. Han hade ingen aning om vem de var, men eftersom han var en väldigt gästfri man, ställde han till en riklig fest för dem. Hans fru Sara bakade en hög med brödkakor, medan han själv offrade en späd och fin ungkalv, som hans tjänare slaktade och tillredde för gästerna. Det står inte att han bjöd dem på vin, men tveklöst fanns sådant också, det serverades för viktiga gäster. Senare upptäckte Abraham vilka hans gäster var – Herren Gud och två änglar! 

Fastän denna episod inte ses som en offertjänst, ger det oss en insyn i offrandets grunddynamik. Vid en offertjänst är Gud den allra viktigaste gästen: Hans närvaro hedras genom att offra Honom dessa ting – kött, bröd och vin – dessa serverades endast vid väldigt speciella tillfällen. Att äta kött var en sällsynt lyx på Gamla Testamentets tid och tveklöst var också vinet reserverat för stora händelser. 

Israels forntida grannar såg offren som mat för gudarna, men Gamla Testamentet avvisar bestämt denna syn. Det är Gud som förser människan med mat (1 Mos 1:29), inte tvärtom. Psaltaren 50:10, 12 formulerar det så bra:
<blockquote>Alla skogens djur är mina, </blockquote><blockquote>boskapen på de tusen bergen.... </blockquote><blockquote>Om jag hungrade skulle jag inte säga det till dig, </blockquote><blockquote>ty hela jorden är min med allt den rymmer. </blockquote>
 

Så vad var meningen med dessa massiva fester framför tabernaklet och senare på tempelområdet? De första offren i Bibeln offras av Kain och Abel. Dessa omnämns direkt efter att Adam och Eva blivit utdrivna från Edens lustgård, där de hade njutit av att vandra med Gud i dagens svalka. Uteslutna från lustgården var de berövade privilegiet till intimitet med Gud. Så, ett motiv för offrandet som vi ser i denna berättelse, är att offer hjälper människan till förnyad gemenskap med Gud.

Men man måste offra med ett rätt sinnelag. Kain offrade endast något av frukten på marken, medan Abel ”bar fram sin gåva av det förstfödda i sin hjord, av djurens fett” (1 Mos 4:4), det betyder de bästa delarna av sina värdefullaste djur. Gud accepterade det senare men inte det första. Här märker vi något av det viktigaste med offret: djuren måste vara unga och friska, inte utslitna och gamla. Försoningslammet måste vara fläckfritt och ett år gammalt. Offerlagarna i Tredje Moseboken säger att djuren som offras måste vara ”utan fläck”. Berättelsen om Kain och Abel visar vad som händer om man struntar i detta: ”Genom sådana blir ni inte välbehagliga” (3 Mos 22:25; se även 19:7; 22:20).

Efter syndafallet blev världen översköljd av en lavin av synder, speciellt mord och våld. Gud klagar över att synden är inbyggd i människan; ”deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda” (1 Mos 6:5). “Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld ” (6:11). Så Gud sände floden för att städa bort all syndfull mänsklighet och börja om från början med Noa, mannen som ”var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida ” (6:9).

När Noa slutligen kom ut från arken, var det första han gjorde att bygga ett altare och offra ett offer. Man kan tänka att detta var en tacksamhetsgärning för att han själv blivit räddad från undergång, men texten låter förstå att det åstadkom mycket mer. ”När HERREN kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: "Härefter skall jag inte mer förbanna jorden för människans skull, eftersom hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen.” (8:21). Med andra ord, fastän människans onda natur inte har ändrat (se 6:9), har Guds inställning till människan gjort det: Han kommer aldrig mer att straffa världen med en flod. Varför? På grund av den ljuvliga doften av Noas offer (8:21). Ett offer enligt Första Mosebok 8 stillar alltså Guds vrede för människans synd. Att djuroffer åstadkommer en ljuvlig doft för Gud är en återkommande refräng i Tredje Moseboken 1 – 7.

Varför är då djuroffer så effektivt för att stilla Guds vrede? Berättelsen om hur Abraham offrade Isak ger oss en viss insikt i detta. Första Moseboken 22 berättar hur Gud prövade Abraham genom att begära att han skulle offra sin käraste ägodel, nämligen sin ende son Isak. Abraham visste inte att detta var en prövning – för honom var det dödligt allvar. Så i sista minuten, just som Abraham skulle till att skära av halsen på Isak, befallde en GUDS ängel honom att sluta; ”Nu vet jag att du fruktar Gud” (22:12). Då tittade Abraham upp, såg en bagge, och offrade den istället för Isak.

Denhär berättelsen visar att om någon är redo att tillbe Gud av hela sitt hjärta så accepterar Gud ett djur i stället för den som offrar. Isak var Abrahams framtid och Abraham var villig att ge honom till Gud, därför nöjde sig Gud med en bagge. Här illustreras läran om ställföreträdande försoning för oss. Det blir ännu klarare i Tredje Moseboks lagar, där en viktig gest vid varje offer är att placera offrarens hand på djurets huvud. Den som offrar ger sig själv fullständigt till Gud genom att identifiera sig själv med djuret; djuret dör i stället för den som offrar.

I Tredje Mosebokens 1-7 kap. diskuteras fyra olika typer av djuroffer. Tonvikten i dessa kapitel är lagd på hur man utför de olika typerna av offer. Vi måste nu fokusera på de speciella dragen som skiljer ett slag av offer från ett annat. Det unika med brännoffret (3 Mos 1) var att det var det enda offer där man brände hela djuret på altaret. Detta representerade att offraren var helt och hållet helgad för att tjäna Gud. Samtidigt var det till försoning (3 Mos 1:4) för offraren. ”Försona” är mer preciserat ”betala lösen för”, en fras som används på alla ställen i lagen där en lagöverträdare som är skyldig till dödsstraff blir fri genom betalning för skadorna (till exempel, 2 Mos 21:30).

Gemenskapsoffret (3 Mos 3) var troligtvis det mest populära offret i Gamla Testamentet, eftersom det var det enda där den som hade skänkt djuret fick en del av köttet (vanligtvis var det endast prästerna som åt offerkött). Gemenskapsoffret kunde offras spontant som en tacksamhetsgest till Gud, men kunde också offras då man gjorde ett löfte och samtidigt bad Gud att göra någonting, eller när man fått bönesvar.

Syndoffret (3 Mos 4) karakteriserades av att en del av blodet från djuret ströks på altaret eller stänktes inne i tabernaklet eller templet. Detta blod renade tabernaklet från syndens orenhet. Synden gör inte endast människan skyldig inför Gud eller gör Honom vred, det förorenar också platser och människor, som därför blir ovärdiga för Gud att bo i. Genom att stryka blod på altaret eller bestänka insidan av templet med blod, renades dessa objekt från sin orenhet. Samtidigt blev syndaren, som hade förorsakat denna orenhet genom sina missgärningar, förlåten och renad från syndens orenhet. Denna rening gjorde det möjligt för Gud att gå in i templet igen och att igen bo hos den troende.

Slutligen fanns det ett skuldoffer (3 Mos 5:14-6:7), som framställde den meningen att speciella gärningar gör oss skyldiga inför Gud. Dessa synder kan endast bli försonade genom offret av en dyrbar bagge. Även om dessa offer diskuteras relativt kort i Tredje Moseboken, får de stort värde i Jesaja 53, där den lidande tjänaren kallas för skuldoffret (v. 10), som lider för våra överträdelsers skull (vv. 5-6). Eftersom detta kapitel bäst beskriver Kristi försonande roll, är det centralt för Nya Testamentets förståelse av Kristi död.

Den allmänna bilden av offer genomsyrar Nya Testamentets tolkning av korset. Då Johannes Döparen sade ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd” (Joh 1:29), såg han mest troligt Kristus som det perfekta försoningslammet, en bild som Paulus också använder då han talar om ”vårt påskalamm Kristus” (1 Kor 5:7). Han ses också som det högsta brännoffret, ett offer större än Isak, en tanke som nämns på välkända ställen som Johannes 3:16 och Romarbrevet 8:32: ”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade Honom för oss alla”. Mark 10:45 beskriver Människosonen som den ultimata tjänaren, som gav ”sitt liv till lösen för många”. 1 Joh 1:7 framställer bilden av syndoffer då han säger att ”Jesu, Hans sons blod, renar oss från all synd”. I brevet till Hebreerna är Jesus den högsta Översteprästen, som genom Sin död uppfyller alla krav som Gamla Testamentets offersystem pekade på (se Heb 9:1-14).

Slutligen bör vi notera att Kristi död inte tar bort offersystemets betydelse för den Kristne. Vi förväntas också att gå i Kristi fotspår och dela Hans lidande (1 Petr 2:21-24). Vi får alltså också en uppmaning att ”frambära era kroppar som ett levande och heligt offer” (Rom 12:1). Paulus jämförde det med att bli ”utgjuten som ett drickoffer” då han väntade på sin egen död, det är liksom vinet utgöts över altaret i samband med varje djuroffer (se även Fil 2:17; 2 Tim 4:6). På detta sätt borde de gamla formerna av tillbedjan ännu i dag få inspirera oss till helgelse och tillägnan.

Gläd er med Bävan

2009-08-22T22:41:27Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | Rejoice with Trembling}}

''En meditation på Psaltaren Psalm 2:11-12''

''Tjäna HERREN med fruktan och gläd er med bävan! ''

''Ge Sonen hyllningskyss, så att Han ej blir vred''

''och ni går under på er väg, ty snart kan Hans vrede upptändas.''

''Saliga är alla som flyr till Honom.''

'''''“Tjäna Herren med fruktan . . .'''''

Detta bud avskaffar inte Psaltaren 100:2: ”Tjäna HERREN med glädje”. Att tjäna Herren med fruktan och att tjäna Herren med glädje strider inte mot varandra. Den nästa frasen gör detta klart (”gläd er med bävan”). Där är verklig fruktan och verklig glädje. Orsaken till att där finns verklig fruktan är att det finns verklig fara. Vår Gud är en förtärande eld (Hebr. 12:29). Ja, de utvalda är säkra i Kristus. Men pröva dig själv, säger Paulus ”om ni lever i tron, pröva er själva! Eller vet ni inte med er att Jesus Kristus är i er? Gör ni inte det, består ni inte provet.” (2 Kor. 13:5). “Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller. ” (1 Kor. 10:12). Tillit till Kristus är inte att man inte bryr sig. Vår säkerhet är rotad i Guds dagliga omsorg, inte i våra tidigare beslut. ”Han som förmår bevara er från fall och ställa er inför Sin härlighet, fläckfria och jublande” (Judas 1:24). Ett sätt som han bevarar oss på är genom att väcka oss till att varje dag vila i Kristus och inte i oss själva.

'''''...och gläd er med bävan!'''''

Det finns två orsaker till att fruktan inte rövar bort vår glädje. Den ena är att den driver oss till Kristus, där vi har trygghet. Den andra är att just när vi kommer dit, förmildrar Kristus den del av rädslan som är den som vill skada vårt hopp. Men Han lämnar kvar en annan del – den del som vi vill känna för evigt. Det är en vördnad eller förundran eller skälvning inför en storslagenhet som vi vill känna så länge vi är säkra på att den inte kommer att förinta oss. Denna skälvning tävlar inte med glädjen; det är en del av glädjen. Människor går och ser skrämmande filmer för att de vet att monstren inte kan komma in i biografen. De vill vara rädda så länge de är trygga. Av någon orsak känns det bra. Detta är ett eko av den sanningen att vi blev skapta för Gud. Det finns något djupt tillfredsställande i att bli ”skrämd” då vi inte kan bli skadade. Det bästa är när skälvningen kommer av helighetens storslagenhet.

'''''Ge Sonen hyllningskyss, så att Han ej blir vred, och ni går under på er väg . . .'''''

Gud nitälskar för sin Son. ”Du skall inte tillbe någon annan gud, ty HERREN heter Nitälskare. En nitälskande Gud är han.” (2 Mos. 34:14). Hans vrede upptänds då tillgivenheten som var tänkt för Honom ges till en annan. Naturligtvis finns det en Judaskyss. Det är inte vad Han tänker på här. Kyssen är en kyss av dyrkan och underdånighet – kanske en kyss på fötterna då vi bugar för Honom. Det går inte att leka med Gud. Om vi älskar någon annan mer, kommer vi att gå under. Han skall vara vår högsta skatt, eller också kommer Han att vara vår fiende. Den tryggaste platsen i universum är vid fötterna av vår Gud och Frälsare, Jesus Kristus. Om vi väljer att vända oss från Honom för någon annan rikedom, kommer Hans vrede att stå emot oss.

'''''. . . ty snart kan Hans vrede upptändas.'''''

Ordet snar är kanske inte det bästa här. Det kan här vara snar i betydelsen plötslig. Upprepade gånger sägs Gud i Bibeln vara ”barmhärtig och nådig, sen till vrede, stor i nåd och sanning” (2 Mos. 34:6). Inte ”snar till vrede” utan ”sen till vrede”. Därför stöder jag mig på det som Psaltaren 2:12 avser ”snart kan Hans vrede upptändas”. Med andra ord lek inte med Hans tålamod ty plötsligt kan den välla upp och du blir översköljd av vrede. Om du håller på och kysser det skapade och inte Hans Son, kan du plötsligt hitta en orms gifttand i dina läppar. Pröva inte Guds tålamod.

'''''Saliga är alla som flyr till Honom.'''''

Den enda säkra platsen undan Guds vrede är i Gud. Överallt utanför hans omvårdnad är det farligt. Han är det enda gömstället för sin egen vrede. Om du ser Honom som skrämmande och försöker springa iväg för att gömma dig, kommer du inte att hitta någon plats att gömma dig på. Det finns ingen. Utanför Guds omvårdnad finns det endast vrede. Men det finns en tillflykt från Guds vrede, nämligen Gud. Den säkraste platsen undan Guds vrede – den enda säkra platsen- är Gud. Kom till Gud. Ta din tillflykt till Gud. Göm dig i skuggan av Hans vingar. Det är här vi lever och tjänar med med bävande glädje. Det är rysligt och underbart. Det är som en orkans öga – skräck överallt runtomkring, och total skönhet och lugn. Här finns ljuvlig samhörighet. Här finns stilla, kärleksfull gemenskap. Här talar vi till Honom som till en vän. Här sköter Han om våra djupaste behov. Jag vill bjuda in dig.

Trygg i Kristus med dig,

Pastor John

Manlighet, Kvinnlighet och Friheten att Tjäna

2009-08-22T22:41:22Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | Manhood, Womanhood and the Freedom to Minister}}
<blockquote>'''1 Timoteus 2:8-15''' </blockquote><blockquote> Jag vill nu att männen på varje ort skall be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och disputerande. På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder utan med goda gärningar, så som det anstår kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan. En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse. </blockquote>
 Det som vi förra veckan fick läsa från Efesierbrevet 5:32 var att äktenskapet är ett mysterium. Gud gav det i början av skapelsen en mening som inte blev helt avslöjad på en lång tid. Men nu har det blivit helt uppenbarat i Nya Testamentet. Mysteriet är detta: äktenskapet är en avspegling eller en bild av Kristi relation till sin brud, kyrkan. En man och en hustru är avsedda av Gud att vara levande exempel på Kristus och Kyrkan i relation till varandra.

 Så när Gud skapade mannen och kvinnan gjorde han oss sådana som vi är – med skillnad på manligt och kvinnligt – så att vi skulle passa för dessa kompletterande roller (och för de övriga uttrycken för komplettering utanför äktenskapet). I detta drama avsågs mannen till att spela Kristi roll och kvinnan skulle spela rollen av Hans brud, kyrkan.

 Vi har i fem veckors tid betonat att dessa olikheter inte är ett resultat av synden. Synden skapade inte manlighet och kvinnlighet. Gud skapade. Förrän synden kom in i världen bestämde Gud Adam till att vara en älskande, omhändertagande, stark ledare för sin fru Eva. Och förrän synden kom in i världen bestämde Gud Eva till att vara en medhjälpare som stöttar och hedrar detta ledarskap och hjälper honom att genomföra det. Båda är Guds avbild. Båda är likvärdiga i sin Gudalika personlighet. Men också olika i sin manlighet och kvinnlighet. Mönstret var vackert. De respekterade varandra och tjänade varandra och kompletterade varandra och hade det härligt tillsammans.

 Det som synden gjorde var att förstöra denna harmoni. Synden gjorde så att mannen övergav det tjänande ledarskapet och blev passiv eller hård och okänslig och slutade visa omtanke, och andra förvrängningar av det Bibliska ledarskapet. Och synden förvrängde kvinnans stöttande och hedrande till manipulation eller utmanande trotsighet eller hjälplöshet och andra förvrängningar av den verkliga Bibliska underdånigheten.

 Det som Paulus gjorde i Efesierbrevet 5 (vilket vi läste förra veckan) var att åberopa ett återställande av Guds ursprungliga mening. Han avskaffar inte det som Gud skapade i begynnelsen. Han vill komma tillbaka till det: ett verkligt Bibliskt ledarskap och verklig Biblisk underdånighet. Såhär definierade vi dessa två realiteter i förra veckans studie: Att vara huvudet, är den gudomliga kallelsen för en man att ta det huvudsakliga ansvaret för ett Kristuslikt, tjänande ledarskap, för beskydd och försörjning i hemmet.

 Underdånighet är den gudomliga kallelsen för en hustru att ära och bejaka sin mans ledarskap och i enlighet med sina gåvor hjälpa honom att klara av detta.

 När en man leder som Kristus och en hustru svarar på detta som Kristi brud, ser man en harmoni och en ömsesidighet som är vackrare och mer tillfredsställande och mer fruktsam än något mänskligt äktenskapsmönster som är skapat av människan. Gud älskar Sitt folk och Han älskar att bli ärad. Därför; när vi följer Hans mening med äktenskapet, känner vi oss som mest tillfredsställda och Han får den största äran.

 Jag tror att vi kan se huruvida vi har eller inte har fattat den Bibliska kärnan av manlighet och kvinnlighet och bejakar den som sann och vacker – om Paulus jämförelse med kyrkans liv överraskar eller stöter oss. Om de roller som Nya Testamentet ger mannen och kvinnan i äktenskapet inte är rotade i syndfull stolthet eller kulturella förväntningar, utan i Guds ursprungliga skapelsedesign, hur skulle du förvänta dig att denna ursprungliga design skulle ta sig uttryck i kyrkans liv? Detta är vad vi har framför oss i dag i 1 Timoteus 2:11-14. Låt oss samla oss en stund innan de impopulära verserna och lyssna några minuter, och se om historien de berättar verkligen är så oattraktiv som många tycker.

 En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse.

 För att förstå underdånigheten i denna text, tror jag vi måste tänka igenom betydelsen av ”stillhet” (”Hon skall i stillhet ta emot undervisning”) och betydelsen av att ”undervisa” (”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar”) och betydelsen av att ”vara herre över” (”eller gör sig till herre över mannen”). Så låt oss ta en sak i taget.

 l) Först "stillhet." Vers 11: "En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning." Märk att ordet "stillhet" används två gånger till i efterföljande verser.

 Ordet för stillhet som används här (hesuchia) används tidigare i vers 2 i detta kapitel (hesuchion). Men det syftar på det "stilla" liv som alla gudfruktiga människor ska leva. "Be . . . att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt." Detta ger oss tonen och omfattningen av ordet. Det syftar inte på absolut tystnad: ett ”stilla” och lugnt liv är inte ett liv i total tystnad. Det är ett liv som är ostört och rofyllt och förnöjsamt. Alltså behöver inte tystnaden vara total. Det är mera likt vad vi kunde kalla ”fridsamhet”.

 Vi kan se detta speciellt i slutet av vers 12. Samma ord används igen. Men denhär gången kan vi förstå vad Paulus menar, genom motsatsen. Han säger, ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, (bokstavligen:) utan hon skall leva i stillhet”. ”Inte göra sig till herre över mannen, utan leva i stillhet”. Med andra ord är denna stillhet motsatsen till att göra utöva auktoritet över mannen. ”Gör dig inte till herre över mannen, utan lev i stillhet”.

 Vilken sorts stillsamhet är det alltså som Paulus tänker på? Det är den sorts stillhet som respekterar och ärar det manliga ledarskapet som Gud har kallat till att se till kyrkan. I vers 11 läser vi att stillheten är ”att helt underordna sig”, och vers 12 säger att stillheten är motsatsen till att ”göra sig till herre över mannen”, därför är inte det viktigaste huruvida en kvinna inte säger någonting, utan huruvida hon är ödmjuk och huruvida hon stöder den manliga auktoritet som Gud har kallat för att se till kyrkan. Stillhet betyder inte att tala på ett sätt som kompromissar med denna auktoritet.

 Vi ska komma tillbaka till detta om en stund och gå mer noggrannt igenom vad denna underdånighet innebär.

 2) Det andra som vi behöver studera är hänvisningen till undervisning i vers 12. Hur omfattande är Paulus förbud då han säger ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar”? En sak vi kan göra för att få svar på detta, är att läsa på andra ställen där Paulus och andra pratar om kvinnor som undervisar. T ex i Titus 2:3, säger han att de äldre kvinnorna ska undervisa de yngre: (från slutet av vers 3) ”De skall vara lärare i det som är gott, så att de förmanar de unga kvinnorna att älska man och barn”.

 Ett annat exempel finns i 2 Timoteus 3:14, där Paulus ber Timoteus att komma ihåg ifrån vem han har lärt sig skrifterna. Personerna han tänker på (det vet vi från 2 Tim. 1:5) är Eunice och Lois, Timoteus mor och mormor. (Hans far var inte troende, och inte ens Jude, Apg 16:3)

 Ännu ett exempel är Priskilla. I Apostlagärningarna 18:26 står det ”Priskilla och Akvila hörde honom (Apollos, övers.anm), och de tog sig an honom och förklarade grundligare Guds väg för honom.”

 Alltså är det inte troligt att Paulus i 1 Timoteus 2:12 säger att all slags undervisning är förbjuden för kvinnor. Det finns exempel på då de undervisar yngre kvinnor, undervisar barn och i viss mån tillsammans med sina män ger privatundervisning då någon är förvirrad eller okunnig, som Apollos. Dessa är bara några exempel. Är det möjligt att generalisera över vad Paulus menar här, då han säger ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar”? Jag tror att det säkraste sättet är att låta följande fras leda oss. Det är ” . . . eller gör sig till herre över mannen”. ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen.”

 Istället för att låta ordet ”undervisa” betyda något som vi vill eller tycker att det borde betyda, är det säkrare att säga att det troligen betyder en sorts undervisning som relaterar till auktoritet. Att undervisa och att utöva auktoritet hör ihop. Så en generell sak som vi kan säga om kvinnor som undervisar är att Paulus förbjuder det när det är förknippat med att utöva auktoritet över män.

 Det leder oss till den tredje frågan, nämligen, vad är denna ”auktoritet” som det hänvisas till i vers 12?

 3) Nyckeln som kan öppna denna dörr är en väldigt intressant observation. När du läser vidare i 1 Timoteusbrevet, om de äldres roll i kyrkan, finner du att de äldre hade två grundläggande skyldigheter: dessa var att leda och att undervisa. Du kan läsa om kvalifikationerna till detta i 3:1-7, men de framkommer bäst i 5:17, ”Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning.”

 De äldste regerar eller leder, och de äldste undervisar eller predikar. I Apostlagärningarna 20:28, kanske du minns att de äldste i kyrkan i Efesus var kallade av Den Helige Ande och gjorda till ”ledare” och satta till att föda och vara ”herdar” över hjorden, vilket betyder att undervisa om hela Guds rådslut.

 Jag tror inte det är av en slump som Paulus säger i 1 Timoteus 2:12 att han inte tillåter en kvinna att undervisa och göra sig till herre över mannen. Betydelsen av vad han säger är detta: Jag tillåter inte att kvinnor fyller upp de äldstes råd i kyrkan. De äldste är anförtrodda ledarskapet och undervisningen i kyrkan. Detta är en sammanfattning av deras uppgift. Så då Paulus kombinerar två saker och säger, ”Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen” är den mest naturliga betydelsen ”Jag tillåter inte en kvinna att gå med i de äldstes råd i kyrkan”.

 Auktoriteten som Paulus avser i 1 Timoteus 2:12 är alltså de äldstes auktoritet. Hur är den då avsedd att se ut? Vi läste redan i Lukas 22:26, där Jesus sade hur det skulle vara: ”den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren.” Paulus sade i 2 Korinterbrevet 10:8 och 13:10 att Gud gav honom auktoritet i kyrkan, inte för att bryta ner den eller förstöra, utan för att bygga upp. Och Petrus sade till de äldste i församlingarna (1 Petr. 5:3) ”Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden.”

 Med andra ord är de äldstes auktoritet en tjänande auktoritet. De äldstes ledarskap är ett tjänande ledarskap. Därför är undervisningen kärnan i denna kallelse. Ett äldste-ledarskap leder med övertygelse – genom undervisning – inte genom tvång eller politiskt manövrerande. De äldstes ledarskap är alltid underställt Bibelns ord. Det kan alltid kallas för skriftenligt. Därför är undervisningen det grundläggande instrumentet för ledarskap i kyrkan.

 Jag tror det skulle vara bra att här ta ett steg tillbaka och göra samma sak med begreppen auktoritet och underdånighet i kyrkan, som vi gjorde med begreppen ledarskap och underdånighet i hemmet, dvs ge en kort och koncis definition av båda.

 "Auktoritet" hänvisar till den gudomliga kallelsen av andligt begåvade män att ta grundläggande ansvar som äldste för ett Kristuslikt, tjänande ledarskap och undervisning i kyrkan. "Underdånighet" hänvisar till den gudomliga kallelsen för resten av kyrkan, både män och kvinnor, att ära och bejaka de äldstes ledarskap och att genom detta vara utrustade för de hundratals och åter hundratals olika tjänster som är tillgängliga för män och kvinnor i Guds tjänst.

 Och den sista punkten är väldigt viktig. För män och kvinnor som har ett hjärta som vill tjäna – att rädda själar och hela trasiga liv och motarbeta det onda och stilla nöd – finns det oändliga arbetsfält och möjligheter. Gud har för avsikt att mobilisera hela kyrkan till att tjäna, både män och kvinnor. Ingen ska sitta hemma och se på såpor och repriser medan världen brinner. Och Gud har för avsikt att utrusta och sända de heliga genom att använda andliga män som tar det grundläggande ansvaret för ledarskap och undervisning i kyrkan. Det finns många röster i dag som hävdar att de vet ett bättre sätt att utrusta och sända kyrkans män och kvinnor till tjänst. Men jag rekommenderar dig denna morgon av hela mitt hjärta att ta till dig den enkla och klara betydelsen av dessa verser:

 1. att manlighet och kvinnlighet fungerar bäst tillsammans i tjänandet då männen tar ansvar för ledarskapet och undervisningen i kyrkan. 1. att manlighet och kvinnlighet bäst bevaras och får bäst näring och blir mer uppfyllt och mer fruktsamt med denna kyrkoordning än med någon annan ordning. Jag rekommenderar detta till dig för din övertygelse och ditt uppträdande, därför att 1. detta är sättet på vilket Skriften undervisar oss om ordningen i kyrkan, 1. Skriften är given av Gud 1. och Gud är god. Jag hoppas att nästa söndag, som sist i denna serie, få behandla verserna 13 och 14 och sedan måla den stora bilden av betydelsen av att vara man och kvinna i hela livet.

Till Man och Kvinna skapade Han dem, till Guds Avbild

2009-08-22T22:41:17Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | Male and Female He Created Them in the Image of God}}  

'''1 Mos 1:26-28''' 

Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. De skall råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himlen, över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.” Och Gud skapade människan till Sin avbild, till Guds avbild skapade Han henne, till man och kvinna skapade Han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! Lägg den under er och råd över fiskarna i havet, över fåglarna under himlen och över alla djur som rör sig på jorden!”

Jag vill denna morgon tillsammans med dig stanna inför tre saker som det undervisas om i denna text. Det första är att Gud skapade människor. Det andra är att Gud skapade oss till Sin avbild. Det tredje är att Gud skapade oss till man och kvinna. 

Det är möjligt att tro på dessa sanningar och ändå inte vara en kristen. De lärs ju alla ut här i de judiska skrifterna. Därför skulle en god skrifttroende jude acceptera dessa sanningar. Men trots att du kan tro på dessa sanningar och inte vara kristen, pekar ändå alla på kristendomen. Alla väntar på att bli fulländade med gärningar och med Kristus. Detta är vad jag vill stanna inför, speciellt med tanke på den tredje sanningen – att vi är skapade till Guds avbild som man och kvinna.

1. Låt oss ta den första sanningen: att människor har skapats av Gud. Jag tror att detta behöver en förklaring. VARFÖR skapade Han oss? När du tillverkar någonting så har du en orsak till att du gör det. Men ger världen, som vi känner den, ett adekvat svar på den frågan? Gamla Testamentet talar om människan som för världen under Hans välde. Det talar om att vara skapad till Guds ära (Jesaja 43:7). Det talar om jorden som ska fyllas av kunskapen om Herrens härlighet. 

Men vad ser vi? Vi ser en värld som revolterar mot Skaparen. Vi ser att historien om skapelsen i de judiska skrifterna verkar ofullständig och hoppet om härlighet är ännu ofullbordat. Så genom att endast tro att Gud skapade människorna på det sätt som de judiska skrifterna lär, skapas ett behov av att få höra resten av historien berättas, nämligen kristendomen. Endast i Kristus kan skapelsens mening förklaras.

2. Eller låt oss ta den andra sanningen som exempel: Gud skapade oss till sin avbild. Detta måste absolut ha någonting att göra med varför vi är här. Hans avsikt med att skapa oss måste ha något underbart att göra med det faktum att vi inte är grodor eller ödlor eller fåglar eller inte ens apor. Vi är människor som liknar Gud, endast vi och inget annat djur.

Men vilken röra vi har gjort av all denna underbara värdighet. Liknar vi Gud? Tja, både ja och nej. Ja, vi liknar Gud, fastän vi är syndfulla och otrogna så finns där en likhet. Detta vet vi för att Gud sade till Noa i 1 Mos 9:6, ”Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor, ty Gud har gjort människan till sin avbild.” Med andra ord, till och med i en värld där synden överflödar (som t ex mord) liknar människor ännu Gud. De kan inte dödas på samma sätt som möss och myggor. Du förverkar ditt liv om du mördar en människa. (Se Jak 3:9)

Men är vi den avbild som Gud skapade oss att vara? Är inte bilden nästan oigenkännelig ibland? Känner du att du liknar Gud på det sätt som du borde? Här kräver igen tron på att vi blev skapade till Guds avbild en komplettering – i dethär fallet en gottgörelse, en omvandling, en slags nyskapelse. Och det är exakt vad Kristendomen för med sig. ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar...Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet” (Ef 2:8-10; 4:24). Gud skapade oss till Sin avbild, men vi har gjort den närmast oigenkännelig och Jesus är svaret. Han kommer genom tron, Han förlåter, Han renar och Han börjar på en återvinningsplan som kallas helgelse och slutar med den härlighet som Gud avsåg för människor från början. Då vi alltså vet att vi skapades till Guds avbild, vädjar vår synd och vårt fördärv om ett svar. Jesus är det svaret.

3. Den tredje sanningen i dessa verser är att Gud skapade oss till man och kvinna. Även detta pekar på Kristendomen och ropar efter fullbordan i Kristus. Hur? Åtminstone på två sätt. Det första kommer från äktenskapets mysterium. Det andra kommer från den historiska fulheten av syndiga relationer mellan män och kvinnor.

Låt oss se på äktenskapets mysterium. I 1 Mos 2:24, genast efter redogörelsen för hur kvinnan skapades, säger Moses (författaren till Moseböckerna), ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött." Nu då aposteln Paulus citerar denna vers i Efesierbrevet 5:32 säger han, ”Denna hemlighet är stor - jag talar om Kristus och församlingen.” Med detta som den röda tråden, förklarar han meningen med äktenskapet: det är en symbol för Kristi kärlek till kyrkan som representeras av makens kärleksfulla ansvarstagande gentemot sin fru; och det är en symbol för kyrkans glada underdånighet för Kristus som representeras i kvinnans relation till sin make.

Han kallar 1 Mos 2:24 för ett ”mysterium” pga att Gud inte klart uppenbarade alla Sina avsikter med äktenskapet mellan man och kvinna i Första Moseboken. Det fanns antydningar och vinkar i Gamla Testamentet om att äktenskapet liknade relationen mellan Gud och Hans folk. Men endast då Kristus kom, blev äktenskapets mysterium uttalat i detalj. Det är tänkt att vara en bild av Kristi förbund med Sitt folk, Hans överlämnande till kyrkan.

Ser du då hur det faktum att Gud skapade människan till man och kvinna och ordinerade äktenskapet som den relation där en man lämnar sin mor och far och håller sig till sin hustru i ett avtalat förbund – hur denna skapelsegärning och detta instiftande av äktenskapet vädjar till uppenbarelsen om Kristus och Hans kyrka. De vädjar till kristendomen som förklaring på mysteriet.

Detta är en väldigt främmande tanke för de flesta människor, även för de flesta kristna, för att äktenskapet är både en sekulariserad institution och en kristen sådan. Du finner det i alla kulturer, inte bara i kristna samhällen. Så vi har inte benägenhet att tänka på alla icke-kristna äktenskap vi vet om som hemlighetsfulla symboler för Kristi relation till kyrkan. Men det är de, och vår blotta existens som man och kvinna i ett äktenskap ropar till Kristus om att göra Sig själv känd i Sin relation till kyrkan. Kristendomen kompletterar vår uppfattning av äktenskapets förbund.

Låt mig måla en bild för dig här och vinkla den på ett sätt som du kanske inte har tänkt på förut. Kristus ska komma igen till jorden. Som ni såg Honom fara så skall Han komma igen, sade änglarna. Så föreställ dig den dagen tillsammans med mig. Himlarna är öppnade och trumpeterna ljuder och Människosonen kommer på skyarna med kraft och stor ära med tiotusentals heliga änglar skinande som solen. Han sänder dem ut för att samla Sina utvalda från de fyra vädersträcken och uppväcker från de döda dem som avsomnat i Kristus. Han ger dem nya och härliga kroppar som liknar Hans egen, och förvandlar resten av oss i ett ögonblick så vi passar för härligheten.

Den mångåriga förberedelsen av Kristi brud (kyrkan) är slutligen klar och Han tar liksom hennes arm och leder henne till bordet. Lammets bröllopsmåltid har kommit. Han står vid änden av bordet och en stor tystnad faller över de miljontals helgonen. Och Han säger ”Detta, min älskade, var meningen med äktenskapet. Detta är vad allting pekade mot. Detta är varför jag skapade er till man och kvinna och instiftade äktenskapets förbund. Härefter ska ingen mer gifta sig eller bli bortgift, ty den slutliga verkligheten har kommit och det dödliga är förbi.” (Se Mark 12:25; Luk 20:34-36)

Nu ska vi repetera vad vi håller på med: vi försöker se att den tredje sanningen, Gud skapade oss till Sin avbild som man och kvinnna, pekar på kristendomen som dess komplettering. Och jag sade att det gör det på två sätt. Det första var genom äktenskapets mysterium. Skapelsen av människan som man och kvinna ger den viktiga ramen för instiftande av äktenskapet. Du kan inte få ett äktenskap utan man och kvinna. Och meningen med äktenskapet når inte sin fullhet förrän vi ser det som en liknelse om Kristi relation till kyrkan.

Skapelsen till man och kvinna pekar alltså på äktenskap och äktenskapet pekar på Kristus och kyrkan. Och därför är inte tron på att Kristus skapade oss till Sin avbild som man och kvinna komplett utan kristendomen – utan Kristus och Hans försoningsverk för kyrkan.

Nu sade jag att det fanns ett annat sätt på vilket skapelsen av man och kvinna till Guds avbild pekar på Kristendomen som den nödvändiga kompletteringen, nämligen från dess förvrängning i den historiska fulheten i relationer mellan män och kvinnor. Låt mig försöka förklara.

När synden kom in i världen var effekten på vårt förhållande som man och kvinna förödande. Gud kommer till Adam då han ätit av det förbjudna frukten och frågar vad som har hänt. Adam säger i 1 Mos 3:12, ”Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt." Med andra ord är det hennes fel (eller ditt fel för att du gav henne till mig!) så om någon måste dö för att ha ätit av frukten så borde det vara hon!

Där har vi början på allt våld i hemmen, allt hustruvåld, alla våldtäkter, alla sexuella trakasserier, alla sätt att förringa kvinnan som Gud skapade till Sin egen avbild.

1 Mos 3:16 uttalar en förbannelse över den fallna mannen och kvinnan på detta sätt: till kvinnan säger Gud, ”Jag skall göra din möda stor när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn. Till din man skall din lust vara, och han skall råda över dig." Med andra ord ser vi resultatet av synden och förbannelsen i våra dagar som konflikt mellan könen. Denna vers är inte en beskrivning av hur det borde vara. Detta är en beskrivning av det förbannade sättet på vilket allt fungerar så länge synden regerar. Dominerande män och bedrägliga kvinnor. Det är inte detta som avser att män och kvinnor är skapade till Guds avbild. Det är syndens fulhet.

Hur pekar då denna fulhet på kristendomen? Den pekar på kristendomen för att den vädjar om det helande som kristendomen för med sig till relationen mellan män och kvinnor. Om Gud skapade oss till Sin avbild SOM MAN OCH KVINNA, betyder det likvärdighet i fråga om personlighet, likvärdighet i fråga om värdighet, ömsesidig respekt, harmoni, komplettering, ett förenat livsöde. Men var finns allt detta i världens historia? Det finns i det helande som Jesus för med sig.

Det skulle finnas så mycket att säga här. Men låt mig bara nämna två saker.

3.1 För det första, säger Petrus i 1 Petr 3:7, att en kristen man och hustru är ”medarvingar till livets nåd”. Vad betyder detta? Det betyder att i Kristus återfår män och kvinnor det som avsågs då de skapades som man och kvinna till Guds avbild. Det betyder att tillsammans som man och kvinna avspeglar de Guds härlighet och tillsammans som medarvingar ska de ärva Guds härlighet.

Skapelsen till man och kvinna som Guds avbild (när du ser det tillsammans med synden) kräver en komplettering med det helande som kommer med Kristi förvandlande verk och den arvedel som Han köpte till syndare. Kristus återlöser från synden och gör män och kvinnor till medarvingar till livets nåd.

3.2 Det andra som talar om hur Kristus förvandlar och övervinner vår fula krigsföring och uppfyller meningen med att vara skapade till man och kvinna till Guds avbild, finns i 1 Kor 7. Där säger Paulus något nästan otroligt radikalt för den tiden: ”Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir som jag. . . Den ogifte är angelägen om det som tillhör Herren, hur han skall göra som Herren vill. . . Den ogifta kvinnan, jungfrun, tänker på det som tillhör Herren, att hon skall vara helig både till kropp och själ. . . Detta säger jag för ert eget bästa, inte för att snärja er, utan för att ni skall leva anständigt och stadigt hålla er till Herren och inte slitas hit och dit” (1 Kor 7:8, 32-35).

Förstår du vad detta antyder? Det antyder att det helande som Jesus för med sig till män och kvinnor som är skapade till Guds avbild inte är beroende av äktenskap. Faktum är att Paulus erfarenhet som en ensamstående man (och Jesu modell som ensamstående man) lärde honom att det finns möjligheter för ensamstående män och kvinnor att leva i helgelse med Herren på ett sätt som inte är möjligt för gifta helgon.

Ett annat sätt att säga saken på är detta: äktenskap är en tillfällig institution för denna tid tills de dödas uppståndelse. Den innersta meningen och avsikten med det är att representera Kristi relation till kyrkan. Men när verkligheten kommer, ska bilden som vi känner den, läggas åt sidan. Och där kommer ingen att gifta sig eller bli bortgift. Och de som har varit ensamstående och helgade åt Herren, kommer att sätta sig ner vid Lammets bröllopsmåltid som fullvärdiga medarvingar till livets nåd. Och i enlighet med sin helgelse åt Herren och sina uppoffringar kommer de att bli belönade med tillgivenhet och relationer och fröjder som övergår alla föreställningar.

Så låt mig sammanfatta vad vi gått igenom.

1) Gud skapade människor. Och då Gamla Testamentet slutar, kräver detta underbara faktum resten av historien, kristendomen, för att göra det begripligt vad Gud avsåg. Hans avsikt med skapelsen är ofullbordat utan Kristi gärning.

2) Gud skapade oss TILL SIN AVBILD. Men vi har gjort bilden nästan oigenkännelig. Därför ber denna sanning om komplettering av kristendomen, det som Jesus gjorde var att återlösa det som var förlorat. Det kallas för ”en ny skapelse i Kristus”. Bilden är återupprättad i rättfärdighet och helighet.

3) Gud skapade oss till Sin avbild TILL MAN OCH KVINNA. Även detta ber om komplettering i kristendomens sanning. Ingen kan helt fatta vad det innebär att vara man och kvinna i äktenskap innan de ser att äktenskapet är menat att avbilda Kristus och kyrkan. Och ingen kan veta den verkliga orsaken till att vara skapad till man och kvinna till Guds avbild innan de vet att man och kvinna är medarvingar till livets nåd. Och slutligen kan ingen fullt föstå meningen av att vara ensamstående man och kvinna som är skapad till Guds avbild, innan de lär av Kristus att i den kommande tiden ska det inte finnas äktenskap, och därför är det underbara ödet att vara man och kvinna skapade till Guds avbild inte beroende på äktenskap, utan på helgelsen till Herren.

Vila därför i dessa sanningar: Gud skapade dig; Han skapade dig till Sin avbild; och Han skapade dig till man eller kvinna så att du ska kunna vara helt och fullständigt och personligt helgad åt Herren.

Att Vara en Tillflykt för Dina Barn

2009-08-22T22:41:12Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | How to Be a Refuge for Your Children}}
<blockquote>'''Ordspråksboken 14:26'''</blockquote> <blockquote>Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste, hans barn får där en tillflykt.</blockquote>
Om Pappa är rädd, vart kan då ett litet barn vända sig? Pappor förväntas vara trygga. De förväntas veta vad man ska göra och hur man ska lösa problem och fixa saker och, inte minst, skydda barnen från skada. Men vad händer om ett barn ser rädsla i Pappas ansikte? Hur är det om Pappa är lika rädd som barnet och inte vet vad han ska göra? Då blir barnet fullständigt ifrån sig och känner panik. Han känner att den starka och goda och pålitliga platsen som representerat trygghet inte längre är säker. 

Men om Pappa är tillitsfull, då har barnen en tillflykt. Om Pappa inte drabbas av panik, utan är lugn och stabil, kan alla väggar komma emot och alla vågor slå emot, och alla ormar kan väsa och lejonen ryta och vinden blåsa, och det finns fortfarande en trygg plats i Pappas famn. Pappa är en tillflykt så länge som Pappa är tillitsfull.

Därför säger Ordspråksboken 14:26 att ”hans barn får där en tillflykt”, om Pappa har ett”tryggt fäste”. Pappas fäste är barnens tillflykt. Pappor, kampen för att vara tillitsfull handlar inte bara om oss, det handlar om våra barns säkerhet. Det handlar om deras känsla av säkerhet och glädje. Det handlar om huruvida de växer upp oroliga eller fasta i tron. Ända tills barnen själva lär känna Gud på ett djupt personligt sätt är det vi som är den konkreta bilden av Gud i deras liv. Om vi är tillitsfulla och pålitliga och trygga för dem, ligger det mycket nära till hands att de håller fast vid Gud som sin tillflykt när stormen rasar över dem senare i livet.

Hur ska vi då ha ”ett tryggt fäste”? Trots allt är ju vi också små barn, lerkärl, svaga och brutna och kämpande med oro och tvivel. Är lösningen att spela så gott vi kan och gömma vårt verkliga jag? Det kan i bästa fall leda till sår, och i värsta fall till ett dubbelspel med skymfande av Gud och ett tonårsaktigt bortstötande. Detta är inte svaret.

Ordspråksboken 14:26 ger ett annat svar: ”Den som fruktar HERREN har ett tryggt fäste”. Detta är väldigt underligt. Det säger att lösningen för rädsla är att frukta. Lösningen för försagdhet är fruktan. Lösningen för osäkerhet är fruktan. Lösningen för tvivel är fruktan.

Hur är det möjligt?

En del av svaret är att ”HERRENS fruktan” betyder att vara rädd för att skymfa Gud. Vilket betyder att vara rädd för att misstro Gud. Vilket betyder att vara rädd för att frukta för vad som helst som Gud har lovat att hjälpa dig med att klara av. Med andra ord är HERRENS fruktan den stora skräck-krossaren.

Om Herren säger, ”Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud,” (Jesaja 41:10), då är det en sak att vara rädd för att frukta för de problem som han lovar hjälpa dig med. Att vara rädd för det problemet när han säger, ”Frukta inte, jag vill hjälpa dig”, är ett tecken på misstroende mot Guds ord, och det är en stor skymf mot Gud. Och Gudsfruktan bävar vid en sådan skymf mot Gud. 

Om Herren säger, ”Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig”, så kan du tillitsfullt säga, ”Herren är min hjälpare, jag skall inte frukta. Vad kan en människa göra mig?” (Hebreerbrevet 13:5-6)- om Herren säger detta till dig, så är det en form av stolthet att inte lita på den närvaro och hjälp som Herren lovat. Det ställer vår beräkning av problemet över Guds. Det är därför vi läser de underbara orden av Herren i Jesaja 51:12, ”Jag, jag är den som tröstar er. Vem är då du, att du fruktar för människor som skall dö, för människobarn som blir som torrt gräs?” Vem är då du att du fruktar för människor, när Gud har lovat att hjälpa dig? Alltså är det stolthet att frukta för människor. Och stolthet är den exakta motsatsen till Gudsfruktan.

Så är alltså Ordspråksboken sann och en stor hjälp för oss. Frukta Gud, pappor. Frukta Gud. Var rädd för att skymfa honom. Var rädda för att misstro honom. Var rädda för att sätta din egen tolkning av problemen över hans. Han säger att han kan hjälpa. Han är smartare. Han är starkare. Han är mer generös. Lita på honom. Var inte rädd för att lita på honom.

Varför? Han handlar för dem som väntar på honom (Jesaja 64:4). Han kommer att lösa problemet. Han kommer att rädda familjen. Han kommer att ta hand om de små. Han kommer att uppfylla dina behov. Var inte rädd för att tro detta. Då kommer dina barn att ha en tillflykt. De kommer att ha en Pappa som har”ett tryggt fäste” - inte i sig själv, men i Guds löften, vilka han bävar för att inte lita på.

Lärande mig att frukta Herren för mina barns skull,

Pastor John

Abort: Våra Söners och Döttrars Oskyldiga Blod

2009-08-22T22:41:07Z

PagePush: Automated: copied from main site

{{ info | Abortion: The Innocent Blood of Our Sons and Daughters}}
<blockquote>'''Psaltaren 106:32-48''' De väckte hans vrede vid Meribas vatten, och det gick illa för Mose för deras skull. 33 Ty de var upproriska mot hans ande, så att han talade tanklöst med sina läppar. 34 De förgjorde inte folken, som HERREN hade befallt dem, 35 utan blandade sig med hednafolken och lärde sig deras gärningar. 36 De tjänade deras avgudar, och dessa blev en snara för dem. 37 De offrade sina söner och döttrar åt onda andar. 38 De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom blodet. 39 De orenade sig genom sina gärningar, de handlade trolöst i allt de gjorde. 40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och han avskydde sin arvedel. 41 Han gav dem i hednafolkens hand, så att de som hatade dem fick råda över dem. 42 Deras fiender förtryckte dem, de blev kuvade under deras hand. 43 Han räddade dem många gånger, men de hade ett upproriskt sinnelag och sjönk allt djupare genom sin synd. 44 Men han såg till dem i deras nöd när han hörde deras rop. 45 Han tänkte på sitt förbund med dem och förbarmade sig för sin stora nåds skull. 46 Han lät dem finna barmhärtighet inför alla som fört dem i fångenskap. 47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hednafolken, så att vi får prisa ditt heliga namn och berömma oss av att lova dig. 48 Lovad vare HERREN, Israels Guds, från evighet till evighet! Och allt folket skall säga: "Amen." Halleluja! </blockquote>
Psaltaren 106 är ett sammandrag av Israels historia med fokus på deras upprepade synder och Guds upprepade dom och nåd. Psaltaren 106 är en bild av Gamla Testamentet i miniatyr. Den ropar efter något mera slutligt, mera hållbart. De sista verserna (vv. 47-48) säger, ”Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hednafolken, så att vi får prisa ditt heliga namn och berömma oss av att lova dig. 48 Lovad vare HERREN, Israels Guds, från evighet till evighet! Och allt folket skall säga: "Amen." Halleluja!” 

Ja. Och allt detta har blivit sagt förut. Igen och igen ropade de på Herren, att han skulle rädda dem, under domartiden till exempel. Och Gud bevarade dem. Han var nådig och barmhärtig och sen till vrede. Men åter och åter igen återföll de till otro och olydnad. Därför ropar slutet av psalmen, liksom slutet av Gamla Testamentet, efter något mer. Denna psalm och Gamla Testamentet är i sig själva ofullständiga. De suckar efter något mer. De pekar på framtiden. De är inte något slut i sig själva. De är berättelser och böcker om löften. 

 

'''Jesus: Guds definitiva Ja och Amen'''

Och det är därför som Nya Testamentet finns. För att den slutliga, totala, avgörande, bestående gudomliga frälsningsgärningen skedde då Jesus, Messias, kom i världen. Han var den siste Adam (Romarbrevet 5:12-21), och den siste profeten som Moses (Apostlagärningarna 3:22; 7:37), och den siste Israel (Matteus 4:1-11), och den siste översteprästen (Hebreerbrevet 7:23-24), och det sista påskalammet (1 Korinterbrevet 5:7), och det sista mannat från himlen (Johannes 6:31-32), och den sista lidande tjänaren i Jesaja 53 (Mark. 10:45), och den sista Människosonen i Daniel 7 (Matteus 24:30). Hans blod var det utlovade sista förbundets blod i Jeremia 31:31 (Lukas 22:20). Därför var han det sista, definitiva Ja och Amen till alla Guds löften (2 Korinterbrevet 1:20).

Så när vi läser Gamla Testamentets berättelser, t ex berättelsen i Psaltaren 106 och känner den väldiga tyngden av synden som aldrig verkar få någon slutlig lösning, då borde vi tänka: Allt pekar på Kristus. Detta är inte någon kristen nytolkning av de judiska Skrifterna. Detta är Gud som uppenbarar kompletteringen av de judiska Skrifterna. Poängen med de judiska Skrifterna och Israels långa historia fanns inte i dem själva, utan i Kristus.

 

'''Gud har Kommit, Hans Namn är Jesus'''

Då texten slutar i vers 47, med utropet ”Fräls oss, HERRE, vår Gud”, borde vi därför förstå den såhär: O, Herre, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, rädda oss från fångenskap närhelst våra fiender har övertaget, och påskynda Konungens tillkommelse, vilken en gång för alla kommer att frälsa oss från den värsta av fiender, och försona våra synder en gång för alla, och skriv hans lag i våra hjärtan så att vi alltid fruktar honom och aldrig gör uppror mot honom igen.

Och när vi hör detta utrop, och förstår vad det pekar på, borde vi glädjas i dag därför att han redan har kommit. Hans namn var Jesus. Och han har löst mysteriet, det mörka obegripliga i Skrifterna, att genom hans död och uppståndelse kommer inte bara judarna, utan alla världens nationer att bli förlåtna och rättfärdiggjorda och renade och försonade endast genom tron på honom.

 

'''Korsets Banér'''

Banéret med Jesus Kristus som den slutgiltiga världens Frälsare som har dött för synder och segrat över skuld och fördömelse och död och helvete, svävar med andra ord över denna psalm med all dess skräck och misslyckanden som är så vanliga i vår moderna tid – för alla som av hjärtat ropar ”Fräls mig, HERRE, min Gud”.

Kristi kors' banér svävar över denna predikan om abort. Dess färg är blodröd. Därför att Kristi blod tar bort abortens synd och synden att inte bry sig om det. Så jag slutar inte bara med uppmaningen till bättring och erbjudandet om förlåtelse i dag. Jag börjar med det. Jag vill att det ska bölja över era huvuden medan jag går med er genom denna text.

 

'''Israels Synder'''

Låt oss få en större bild av denna text och sedan fokusera på offrandet av oskyldigt blod. Israels synder för det första, sedan Guds vrede och dom, och sist ropet om frälsning. Först synderna:

Vers 32: Vid Meriba knorrade Israel mot Moses för att det inte fanns något vatten, och de provocerade Moses att slå på klippan istället för att tala till den, och Gud vredgades för att Moses inte helgade hans namn genom att tro på honom (4 Moseboken 20:11-12).

Vers 34: Israeliterna förgjorde inte folken i Kanaan, som Gud hade befallt dem. Detta visar att motståndet till att offra barn, vilket vi får se om en stund, inte är på grund av ett generellt motstånd mot att döda. Det fanns en plats för dödandet. Och förklaringen till detta förskräckliga ögonblick i Israels historia ges i Femte Moseboken 9:4, där Gud säger:
<blockquote>När HERREN, din Gud, driver undan dem för dig, får du inte säga i ditt hjärta: "För min rättfärdighets skull har HERREN låtit mig komma in i detta land för att ta det i besittning." Ty det är ogudaktigheten hos dessa folk som gör att HERREN driver bort dem för dig. </blockquote>
Denna period i Israels historia, använde Gud dem för sina domar. Vi ska inte följa deras sätt att skipa rättvisa, därför att saker och ting har förändrats helt och hållet genom att Jesus har kommit. Jesus sade: ”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat” (Johannes 18:36). Poängen jag vill ha fram är att Guds vrede då man dödar spädbarn inte är på grund av ett sentimentalt avvisande av våld eller fysiskt tvång. Det finns en annan orsak till att Gud motsätter sig det. Vi ska återkomma till detta.

Vers 35: De ”blandade sig med hednafolken och lärde sig deras gärningar.”Grundproblemet här är inte blandäktenskap. Detta är vad vi fokuserade på i fjol på ”the radical harmony” föreläsningen. Saken är att ”att blanda” betydde att lära sig att göra vad hednafolken gjorde.

Vers 36 ger det övergripande uttalandet över vad som hände. Och vers 37 beskriver den specifika synden som uttrycker förfallet bäst. Vers 36: ”De tjänade deras avgudar, och dessa blev en snara för dem.” Detta var den övergripande orsaken till Guds förbud för att blanda sig med hednafolken. Det ledde dem till avgudadyrkan – förkastelse av den levande Guden och tillbedjan av avgudar. Och dessa avgudar, säger psalmen, blev en ”snara”. De var en fälla som ledde till deras fördärv.

Sedan beskriver verserna 37-39 det speciella syndfulla uppträdande som denna avgudadyrkan ledde till. “De offrade sina söner och döttrar åt onda andar. De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade åt Kanaans avgudar, och landet blev vanhelgat genom blodet. De orenade sig genom sina gärningar, de handlade trolöst i allt de gjorde.”

 

'''Guds Vrede och Dom'''

Detta är ett väldigt hårt tal. Detta är Guds tal. Han är väldigt arg. Verserna 40-41: “Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och han avskydde sin arvedel. Han gav dem i hednafolkens hand, så att de som hatade dem fick råda över dem.” Avgudadyrkan ledde till en snara och snaran var offrandet av sina egna barn i religiösa ritualer, och dessa ritualer var horeri i Guds ögon och Herrens vrede uppväcktes och domen föll.

Vi behöver känna förskräckelse för dessa ord ”offer”, ”demoner”, ”oskyldigt blod”, ”orenat”, ”horeri”, ”Herrens vrede”, ”Herren avskydde sin arvedel”. Vi behöver känna kraften av detta så att vi inte när vi använder ett sådant språk i dag, mer än psalmisten, uttrycker att det inte finns något hopp för den skyldiga. Detta är det underbaraste i psalmen.

 

'''Ropet om Frälsning'''

Vers 44-45: “Men han såg till dem i deras nöd när han hörde deras rop. Han tänkte på sitt förbund med dem och förbarmade sig för sin stora nåds skull.” ''Förundrad jag hör ett glädjens bud, att syndare nåd han ger''. Vi behöver höra det förskräckliga språket så att vi uppfattar nåden som kommer så underbar som den är.

Och precis som psalmisten såg barnoffren öga mot öga, så behöver vi i dag studera aborten. Vi behöver råa fakta – precis så rått som språket i denna psalm. Vi behöver se videon Abort73, och vi behöver titta på vackra bilder av nyfödda. Vi behöver statistiken på över 40 miljoner spädbarn som dödats genom aborter sedan år 1973 endast i vårt eget land, med 90% av abortklinikerna i stadscentrum, och därför raderas ett väldigt antal av minoriteter (över hälften av alla aborter) med en slags etnisk rensning som abortförespråkare inte vågar tänka på. Vi behöver veta de olika procedurerna (vakum sugning, utvidgning och skrapning, abort med saltinjektion, intakt utvidgning och skrapning, RU-486, intrauterin kranial dekompression, eller flerstegsabort).

''' '''

'''Somliga Synder behöver ett Rått Språk'''

Psalmen är så rå den kan vara före fotografier och DVD. Poängen är att det finns synder som inte kan omfattas utan ett rått språk eller råa bilder. Jag läste en gång i the Star-Tribune att ifall alla amerikaner skulle förmås att se en avrättning live (elektriska stolen eller dödlig injektion), skulle dödsstraffet avskaffas. Jag vet inte om det är sant. Men om det är, stämmer samma sak ännu bättre in på aborter. Om vi skulle vara tvungna att se en läkare dra armarna och benen, ett efter ett, av en liten baby, och placera dem på bordet som en tandläkare som tar bort bomull ur din mun – om alla amerikaner skulle få se vad det verkligen är fråga om, skulle pro-lifes mål för aborter (inte bara illegala) vara mycket närmare.

''' '''

'''Fyra Paralleller till Abort'''

Alltså är psalmen rå då den kommer till barnoffer. Det finns åtminstone fyra paralleller till abort.

 

'''1) Det kallas '''''Offer'' 

Det första är att det kallas ”offer”. Vers 37: ”De ''offrade'' sina söner och döttrar”. Offer betyder att du avstår något som vanligtvis räknas som värdefullt (ett får eller en oxe) för att få något bättre – vanligtvis från någon gud. Aborter i Amerika görs inte avsiktligt med någon önskan att få välsignelse från någon gud. Men det görs för att få något ”bättre” än babyn – detta är vad hela debatten handlar om. Är förtjänsten större än förlusten? Vi behöver vara säkra för att se det i dessa termer: Ett barns liv offras för någonting. Vad detta ”någonting” är definierar omänskligheten i vår kultur. Jag vill säga att jag vet exakt hur otroligt svåra många oplanerade graviditeter är. Men jag gör inget väsen av det. Saken är: Hur dyrbart är barnet? Och litar vi på Gud att han kan ge oss en lösning? Detta är vad krisgraviditetscentraler är ämnade för.

 

'''2) De Är Söner och Döttrar'''

För det andra, barnoffer i psalmen beskrivs som offret av våra söner och döttrar. Vers 37: “De offrade ''sina söner och döttrar''.” Han kunde ha sagt ”barn”. Men han säger ”söner och döttrar”. Detta för uppmärksamheten till två saker. 1) De var olika till könet. De var små pojkar och flickor. Och 2) de var familjen. Denna baby som håller på att offras är familjen. Och så är det med abort. Det är alltid en liten flicka eller en liten pojke. Och det är alltid familjen.

 

'''3) Där Fanns Oskyldigt Blod'''

För det tredje, psalmen kallar offret för ”''oskyldigt blod''”. Vers 38: “De utgjöt ''oskyldigt blod'', sina söners och döttrars blod.” Detta är skillnaden mellan Kananeerna som skulle straffas och barnen som ska skyddas. Detta är inte ett påstående om grundsynden eller avsaknaden av den. Detta är det allmänna lagliga utlåtandet som vi är beroende av i domstolen: Gjorde jag någonting för att förtjäna straffet som andra människor håller på att verkställa på mig? Bland annat är barn oskyldiga. De förtjänar inte att bli misshandlade av andra människor. 

Gud själv har en suverän rätt att ge liv och att ta det. Och vi kan vara säkra på att om han tar de små, handlar han med dem i enlighet med vad de uppfattar (Romarbrevet 1:18-20). Jag tror att de blir frälsta. Men vi har ingen rätt att ta deras liv. I relation till oss är de oskyldiga. Och vi är skyldiga om vi tar deras liv. 

(Jag kilar in ett förtydligande här så du vet var jag står. Det finns inte tid för att utveckla det helt. Om Gud redan i moderlivet tar ett barns liv – genom någon katastrofal avvikelse eller missöde, och om det är tydligt att babyn inte kan leva utanför livmodern och att det riskerar mammans liv att lämna kvar barnet – under dessa omständigheter tror jag inte vi syndar mot babyn eller Gud genom att ta bort babyn och rädda mamman. Men detta är inte fallet i 99+% av aborterna.)

 

'''4) Det är åt Onda Andar'''

För det fjärde, säger psalmen att detta oskyldiga blod är offrat åt onda andar och till avgudar. Verserna 37-38: “De offrade sina söner och döttrar åt onda andar De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade åt Kanaans avgudar”. I 1 Korinterbrevet 10:19-20 behandlar Paulus sambandet mellan avgudar och onda andar. Han säger “Vad menar jag då med detta? Att kött från avgudaoffer skulle betyda något eller att en avgud skulle betyda något? Nej, vad hedningarna offrar, det offrar de åt onda andar och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha någon gemenskap med de onda andarna.”

Paulus ser med andra ord ingen levande Gud bakom alla avgudar, endast en värld full med onda andar som upphöjer avguderi och därför, utan att dyrkarna ens vet om det, får dessa onda andar hyllning från deras offer. För två år sedan producerade en grupp av katoliker och protestanter en dokumentär som de kallade ”För att De Ska Ha Liv.” Där sade de så om abort:
<blockquote>Blindheten för denna moraliska grymhet hos så många har många källor, men den kan slutligen spåras till de ondskefulla vägarna som är utvecklade av Satan. Jesus säger “Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.” (Johannes 8:44). </blockquote>
Jag tror det är rätt. Vilket betyder att offret av våra söner och döttrar i dag är i en väldigt sann och djup bemärkelse ett offer till onda andar. Den religiösa delen av hedendom kan ha fallit bort i vår moderna västerländska värld. Djävulen gör det på dethär sättet i dagens sekulariserade värld. I annat fall skulle han bli utskrattad. Och naturligtvis vill han att jag ska bli utskrattad, inte han själv. Så det hela ser väldigt sekulariserat ut, väldigt rationellt, väldigt icke-religiöst, väldigt högteknologiskt, när det i själva verket är väldigt demoniskt.

 

'''Abort: Att Offra Våra Söner och Döttrar till Onda Andar'''

Det är offrandet av våra söner och döttrar till onda andar. Och en dag ska vi förstå detta. Och vi kommer att bli lika förundrade över att det kunde hålla på så länge, som vi är över att slavhandeln med afrikaner höll på så länge som den gjorde. Saken är lika klar som den andra var. Och vi är lika blinda i dag som de var då. Den stora skillnaden är att spädbarnen inte kan springa iväg. Den underjordiska järnvägen är helt och hållet beroende av dig, inte av dem.

Kraften till att stå upp och göra en skillnad i denna sak kommer inte huvudsakligen från abortens råa förskräcklighet, utan från den underbara nåden i verserna 44-45: “Men han såg till dem i deras nöd när han hörde deras rop. Han tänkte på sitt förbund med dem och förbarmade sig för sin stora nåds skull.” Detta är vad Jesus Kristus kom för att förtjäna åt alla som vill ta emot det.

 

'''Anta Utmaningen'''

Jag ber att abortens förskräcklighet och härligheten av Guds nåd ska få dig att anta utmaningen om bön som finns på baksidan av andaktsfoldern och att engagera dig själv på andra praktiska sätt för livet, både det jordiska och det eviga. Amen.
<blockquote>Skipa rätt åt den fattige och faderlöse, låt den betryckte och utblottade få rättvisa! Befria den fattige och nödställde, rädda honom från de ogudaktigas hand! (Psaltaren 82:3-4)</blockquote>