Gospel Translations Swedish - Användarbidrag [sv]

Själens mörka natt

Sissi — Wed, 14 Apr 2010 20:31:42 GMT

Sissi:

{{info|The Dark Night of the Soul}}

Själens mörka natt. Detta fenomen beskriver en sjukdom som även de mest framstående kristna har lidit av från tid till tid. Det var den sjukdomen som fick David att blöta ner sin kudde med tårar. Det var den sjukdomen som gav Jeremia smeknamnet ”Den gråtande profeten”. Det var den sjukdomen som plågade Martin Luther så att hans melankoli hotade att förgöra honom. Detta är inte något vanligt slag av depression, men det är en depression som hänger ihop med en kris i troslivet, en kris som kommer då man känner Guds frånvaro eller ger efter för en känsla av att vara övergiven av Honom.

En andlig depression är verklig och kan vara akut. Vi undrar hur en troende person kan uppleva sådana andliga dalar, men vad som än provocerar fram dessa gör dem inte mindre verkliga. Vår tro är inte en ständig handling. Den är rörlig. Den vacklar. Vi rör oss från tro till tro, och däremellan kan vi ha tider av tvivel då vi ropar ”Herre, jag tror, hjälp min otro”. 

Vi kan också tänka att själens mörka natt är något fullständigt oförenligt med Andens frukter, inte bara tron utan också glädjen. Då den Helige Ande en gång för alla har flödat in i våra hjärtan med en osägbar glädje, hur kan det i samma rum finnas plats för sådant mörker? Det är viktigt för oss att göra en åtskillnad mellan den andliga frukten glädje och den kulturella betydelsen av glädje. En kristen kan ha glädje i sitt hjärta medan han fortfarande har en andlig depression i sitt huvud. Glädjen vi har ger oss kraft att orka genom dessa mörka nätter och släcks inte av andlig depression. Den kristnes glädje är något som överlever alla djupa dalar i livet. 

När Paulus skriver till Korintierna i sitt andra brev, betonar han vikten av att predika och berätta om evangeliet för människorna. Men i samma andetag påminner han kyrkan om att skatten vi fått från Gud är en skatt som inte förvaras i kärl av silver och guld, utan i det som aposteln kallar för ”lerkärl”. ”För att för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss”, säger han. Genast efter den påminnelsen tillägger aposteln ”Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp” (2 Kor. 4:7–10).

Detta stycke visar vilken begränsad depression vi upplever. Depressionen kan vara djup, men den är inte bestående, inte heller farlig. Lägg märke till att aposteln Paulus beskriver vårt tillstånd på en rad olika sätt. Han säger att vi är ”trängda, rådvilla, förföljda och nedslagna”. Dessa är kraftfulla bilder som beskriver pressen som kristna måste hålla för, men på samma ställe där han beskriver detta fenomen, beskriver han samtidigt dess begränsning. Trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nedslagna men inte utslagna. 

Vi har alltså denna press att stå emot, men pressen, trots att den är mångskiftande, krossar oss inte. Vi kan vara trängda och rådvilla, men den låga punkten som rådvillheten för oss till, leder inte till fullständig och total desperation. Även vid förföljelse, hur allvarlig den än kan vara, är vi ändå inte övergivna, vi kan vara överlupna och nedslagna som Jeremia talade om, och ändå ha rum för glädjen. Vi tänker på profeten Habackuk, som i sitt elände hölls förvissad om att trots alla nederlag han led, skulle Gud ge honom fötter som en hjort, fötter som skulle göra det möjligt för honom att gå fram på höga platser. 

På andra ställen där aposteln Paulus skriver till Filipperna uppmanar han dem att ”inte göra sig bekymmer för någonting” och säger vidare att boten mot bekymmer finns i bönen, att det är Guds frid som lugnar vår själ och tar bort oron. Än en gång: vi kan vara oroliga och nervösa och bekymrade, utan att behöva överlämna oss till total desperation.

Denna samexistens av tro och andlig depression finns ställda jämsides i andra bibliska beskrivningar av känslouttryck. Vi får höra att det är helt legitimt för troende att lida av sorg. Vår Herre själv var en smärtornas man som var förtrogen med sorg. Fastän sorgen kan gå ända till vår själs botten bör den inte leda till bitterhet. Sorg är en helt legitim känsla, ibland till och med en dygd, men det bör inte finnas någon plats för bitterhet i själen. På samma sätt förstår vi att det är en god sak att gå till ett sorgehus, men trots sorgen bör inte den dystra känslan leda till hat. Närvaron av tro ger inga garantier för att slippa andlig depression, men trots allt måste alltid själens mörka natt vika för det klara morgonljuset i Guds närhet.

Vad ska man be om

Sissi — Wed, 17 Feb 2010 11:23:22 GMT

Sissi: Skapade sidan med 'Om du är likadan som jag, märker du att ditt böneliv då och då behöver knuffas bort från spåret det har kommit in på. Vi tenderar att använda samma fraser om och om ige...'

Om du är likadan som jag, märker du att ditt böneliv då och då behöver knuffas bort från spåret det har kommit in på. Vi tenderar att använda samma fraser om och om igen. Vi tenderar att automatiskt börja använda nötta fraser (liksom ordet automatisk). Vi faller in i mönster av tanklös repetition.

Djävulen hatar bön. Vårt eget kött är inte sådant att det älskar bön. Därför kommer den inte fulländad, komplett och passionerad från hjärtats grund. Det fordras ibland förnyad disciplin.

För många år sedan då jag skrev ''Let the Nations Be Glad'', hävdade jag att bön är en krigstida walkie-talkie, inte en inrikestelefon. Gud är mer lik en general i kommandocentralen än en hovmästare som väntar på att få hämta en kudde till åt dig i ditt bås. Naturligtvis är han också Fader, Älskare, Vän, Läkare, Herde, Hjälpare, Kung, Frälsare, Herre, Tröstare. Men i denhär fallna ”världen uppfylld av djävlar”, fungerar bönen bäst när vi håller frekvensen inställd på kommandocentralen för trons kamp.

När jag skrev den boken, samlade jag på ett ställe ihop alla saker som den tidiga kyrkan bad för. Jag skrev upp detta för mig själv och det har visat sig vara en av de knuffarna som jag behöver. Jag tänkte att du också kan få hjälp av det. Kanske du vill skriva ut det och ha det en stund i din bibel för att få ledning i bönen.

Det är en väldig trygghetsbyggare i bönen att veta att du inte ber om fel saker. Att be som Nya Testamentet ber är ett tryggt och kraftfullt sätt att be.

Bön påminner oss om universums stora och underbara mysterier – att den allvetande, allvisa, allsmäktiga Guden skulle ändra om skeenden i sin värld som svar på våra böner är en svindlande tanke. Men detta är Skriftens oföränderliga vittnesbörd. Gud hör och svarar på sitt folks böner. O, förakta inte detta underbara sätt att påverka nationer och rörelser och institutioner och kyrkor och människohjärtan, speciellt ditt eget.

Om du vill be som den tidiga kyrkan bad . . .

'''Be att Gud ska upphöja sitt namn i världen.'''
<blockquote>Så skall ni be: “Fader vår, som är i himlen. Helgat blive ditt namn.” (Matt. 6:9) </blockquote>
'''Be att Gud ska utvidga sitt rike i världen.'''
<blockquote>Komme ditt rike. Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen. (Matt. 6:10) </blockquote>
'''Be att evangeliet skulle ha framgång och bli ärat.'''
<blockquote>För övrigt, bröder, be för oss att Herrens ord snabbt utbreder sig och blir ärat, liksom hos er (2 Tess. 3:1) </blockquote>
'''Be om Den Helige Andes fullhet.'''
<blockquote>Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom? (Luk. 11:13; jfr. Ef. 3:19) </blockquote>
'''Be att Gud ska skaffa rätt åt sitt folk i dess kamp.'''
<blockquote>Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt . . .? (Luk. 18:7) </blockquote>
'''Be att Gud ska frälsa icketroende.'''
<blockquote>Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. (Rom. 10:1) </blockquote>
'''Be att Gud skulle styra användningen av svärdet.'''
<blockquote>Tag emot . . . Andens svärd som är Guds ord. Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. (Ef. 6:17-18) </blockquote>
'''Be om frimodighet att predika.'''
<blockquote>Bed alltid i Anden. . . Bed också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd. (Ef. 6:18-19) </blockquote><blockquote>Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord (Apg 4:29) </blockquote>
'''Be om tecken och under.'''
<blockquote>Och nu, Herre , . . . hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn. (Apg 4:29-30) </blockquote><blockquote>Elia, som också fick lida, bad en bön att det inte skulle regna, och det regnade inte över landet under tre år och sex månader. Och när han sedan bad igen, gav himlen regn och jorden bar sin gröda. (Jak. 5:17-18) </blockquote>
'''Be om helande för sjuka vänner.'''
<blockquote>Är någon bland er sjuk, skall han kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom. (Jak. 5:14-15) </blockquote>
'''Be om helande för ickekristna.'''
<blockquote>Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. (Apg 28:8) </blockquote>
'''Be om utdrivning av demoner.'''
<blockquote>Han svarade: "Detta slag kan endast drivas ut med bön." (Mark. 9:29) </blockquote>
'''Be om mirakelräddningar.'''
<blockquote>Petrus hölls därför kvar i fängelset, och församlingen bad uthålligt till Gud för honom . . . Då han nu insåg vad som hänt [han hade blivit befriad], gick han till Marias hus, hon som var mor till den Johannes som kallades Markus. Där var många församlade och bad. (Apg 12:5, 12) </blockquote><blockquote>Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade på dem. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv . . . (Apg 16:25-26) </blockquote>
'''Be för uppväckande av döda.'''
<blockquote>Men Petrus skickade ut dem alla och föll på knä och bad. Sedan vände han sig mot den döda och sade: "Tabita, stå upp!" Då öppnade hon ögonen, och när hon fick se Petrus satte hon sig upp. (Apg 9:40) </blockquote>
'''Be att Gud ska förse sina trupper med förnödenheter.'''
<blockquote>Ge oss i dag vårt bröd för dagen. (Matt. 6:11) </blockquote>
'''Be om strategisk visdom.'''
<blockquote>Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den. (Jak. 1:5) </blockquote>
'''Be att Gud skulle instifta ledarskap i utposterna.'''
<blockquote>I varje församling insatte de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren, som de hade kommit till tro på. (Apg 14:23) </blockquote>
'''Be att Gud skulle sända ut förstärkning.'''
<blockquote>Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. (Matt. 9:38) </blockquote><blockquote>När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: "Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till." Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem. (Apg 13:2-3) </blockquote>
'''Be om framgång för andra missionärer.'''
<blockquote>Jag uppmanar er, bröder, för vår Herre Jesu Kristi skull och för den kärlek som Anden väcker, att kämpa tillsammans med mig genom att be till Gud för mig. Be att jag blir räddad från dem i Judeen som inte tror och att den hjälp jag har med mig till Jerusalem blir väl mottagen av de heliga. (Rom. 15:30-31) </blockquote>
'''Be för enhet och harmoni i leden.'''
<blockquote>Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. (Joh. 17:20-21) </blockquote>
'''Be för uppmuntran av gemenskap.'''
<blockquote>Natt och dag ber vi mycket ivrigt om att få träffa er och ställa till rätta det som brister i er tro. (1 Tess. 3:10) </blockquote>
'''Be om ett omdömesgillt sinnelag.'''
<blockquote>Och min bön är att er kärlek mer och mer skall överflöda och leda er fram till insikt och klart omdöme, så att ni kan avgöra vad som är rätt och vara rena och fläckfria på Kristi dag (Fil. 1:9-10) </blockquote>
'''Be om kunskap om Hans vilja.'''
<blockquote>Från den dag vi hörde om det, har vi därför inte upphört att be för er. Vår bön är att ni skall uppfyllas av kunskap om hans vilja, med all andlig vishet och insikt (Kol. 1:9) </blockquote>
'''Be om att lära känna Gud bättre.'''
<blockquote>[Vi har inte upphört att be för er att ni ska] uppfyllas av kunskap om hans vilja (Kol. 1:10; jfr Ef. 1:17) </blockquote>
'''Be om kraft för att omfatta Kristi kärlek.'''
<blockquote>Därför böjer jag mina knän för Fadern, . . . [för att ni] tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. (Ef. 3:14, 18-19) </blockquote>
'''Be om en djupare förnimmelse av förvissat hopp.'''
<blockquote>. .upphör jag inte att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner . . . så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga (Ef. 1:16, 18) </blockquote>
'''Be om styrka och uthållighet.'''
<blockquote>[Vi har inte upphört att be för er] Hans härlighets makt skall då styrka er och ge er all kraft till att vara uthålliga och tåliga i allt. (Kol. 1:11; jfr Ef. 3:16) </blockquote>
'''Be om en djupare förnimmelse av Hans kraft i oss.'''
<blockquote>. .upphör jag inte att tacka Gud för er när jag nämner er i mina böner . . . så att ni förstår . . . hur oerhört stor hans makt är i oss som tror (Ef. 1:16, 18-19) </blockquote>
'''Be att din tro inte ska fördärvas.'''
<blockquote>Men jag har bett för dig att din tro inte skall bli om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder. (Luk. 22:32) </blockquote><blockquote>Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför Människosonen. (Luk. 21:36) </blockquote>
'''Be om en större tro.'''
<blockquote>Genast ropade barnets far: "Jag tror. Hjälp min otro!” (Mark. 9:24; jfr Ef. 3:17) </blockquote>
'''Be att du inte ska falla i frestelse.'''
<blockquote>Och för oss inte in i frestelse (Matt. 6:13) </blockquote><blockquote>Håll er vakna och be, så att ni inte kommer i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt. (Matt. 26:41) </blockquote>
'''Be att Gud skulle fullborda dina goda föresatser.'''
<blockquote>Och därför ber vi alltid för er, att vår Gud skall anse er värdiga sin kallelse och med kraft fullborda varje god föresats och gärning i tron (2 Tess. 1:11) </blockquote>
'''Be att du skulle göra goda gärningar.'''
<blockquote>[Vi har inte upphört att be för er] så att ni kan leva värdigt Herren och i allt behaga honom, när ni bär frukt i alla slags goda gärningar och växer till i kunskapen om Gud. (Kol. 1:10) </blockquote>
'''Be om förlåtelse för dina synder.'''
<blockquote>Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss. (Matt. 6:12) </blockquote>
'''Be om skydd mot den onde.'''
<blockquote>Fräls oss från den onde. (Matt. 6:13) </blockquote>

Nio Tecken på en Frisk Kyrka/Förklarande Predikan

Sissi — Sat, 23 Jan 2010 17:32:40 GMT

Sissi:

{{info|Nine Marks of a Healthy Church/Expositional Preaching}}

=== Definition på Förklarande Predikan ===

Stället att börja på är Guds början med oss—Hans tal till oss. Det är därifrån vi har fått vår egen andliga hälsa, och det är också därifrån våra kyrkor ska få sin hälsa. Speciellt viktigt för alla som står i en ledande ställning i kyrkan, men särskilt för kyrkans pastor, är ett engagemang för förklarande predikan, ett av de äldsta sätten att predika. Detta är en predikan vars avsikt är att utlägga det som sägs i det speciella stycket i Skriften, genom att noggrannt förklara dess betydelse och tillämpa det på församlingen (se Nehemja 8:8). Det finns naturligtvis många andra sätt att predika på. Temapredikningar, till exempel, samlar ihop Skriftens undervisning om ett speciellt ämne, som t ex bön eller allmosor. Biografiska predikningar lyfter fram någons liv från Bibeln som exempel och framställer det som ett uttryck för Guds nåd och som ett exempel på hopp och trofasthet. Men förklarande predikan är något annat—en förklaring och tillämpning av ett speciellt stycke Guds Ord. 

=== Förklarande Predikan är inte i grunden en Stil ===

Förklarande predikan tillåter en tro på Skriftens auktoritet, men det är någonting mer. Att förbinda sig till förklarande predikan är att förbinda sig att höra Guds Ord. Liksom Gamla Testamentets profeter och Nya Testamentets apostlar gavs, inte bara en fullmakt att gå ut och tala, utan ett speciellt budskap, så har också Kristna förkunnare fullmakt att tala från Gud endast så länge som de talar Hans ord. Således börjar och slutar den förklarande förkunnarens fullmakt med Skriften. Ibland kan människor blanda ihop förklarande predikan med predikostilen hos en omtyckt förklarande förkunnare, men det är inte i grunden fråga om stil. Som någon har observerat så handlar förklarande predikan inte så mycket om hur vi säger det vi säger, utan hur vi avgör vad vi ska säga. Det utmärks inte av en speciell form, utan av ett Bibliskt innehåll.

=== Underdånighet för Guds Ord, Inte en Förkunnares Egen Kunskap ===

Någon kan gladeligen acceptera Guds Ords auktoritet och till och med påstå att man tror i enlighet med Bibeln; men om den personen i praktiken (vare sig han försöker eller ej) inte predikar förklarande, kommer han aldrig att predika mer än det han redan vet. En förkunnare kan ta ett stycke från Skriften och uppmuntra församlingen i ett viktigt ämne utan att riktigt predika om kärnan i stycket. När detta händer, hör förkunnaren och församlingen i Skriften endast det som de redan visste.

Som kontrast till detta, när vi predikar om ett stycke i Skriften i sitt sammanhang, förklarande—genom att ta kärnan i stycket som kärnan i budskapet—hör vi saker från Gud som vi inte förväntade oss att höra då vi började. Från den första uppmaningen till bättring inom det område i våra liv som Anden på senaste tiden mest har påmint oss om, består hela vår frälsning i att höra Gud på sådana sätt som vi aldrig hade kunnat föreställa oss, innan vi hörde Honom. Denna väldigt praktiska förbindelse till Guds Ord måste vara tydlig i en förkunnares ämbete. Ta inte miste här: det är slutligen församlingens ansvar att försäkra sig om att det förhåller sig såhär. (Bevittna ansvaret som Jesus ger åt församlingen i Matteus 18 , eller som Paulus gör i 2 Timoteus 4.) En kyrka bör aldrig anförtro en person ett andligt ledarskap för församlingen om han inte i praktiken visar ett engagemang för att höra och lära Guds Ord. Att göra så är oundvikligen att hindra kyrkans tillväxt, att i praktiken låta den växa endast till pastorns nivå. I sådana fall kommer kyrkan så småningom att formas enligt hans sinne, istället för att formas enligt Guds sinne. 

=== Gud Har Alltid Skapat Sitt Folk genom Sitt Ord ===

Guds folk har alltid skapats genom Guds Ord. Från skapelsen i 1 Mosebok 1 till Abrahams kallelse i 1 Mosebok 12, från visionen av de förtorkade benen i dalen i Hesekiel 37 tills det levande Ordet kom, har Gud alltid skapat Sitt folk genom Sitt Ord. Som Paulus skrev till Romarna, ”Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord” (10:17). Eller, som Paulus skrev till Korintierna, ”eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror” (1 Kor 1:21).

Sann förklarande predikan är ofta källan till tillväxt i en kyrka. I Martin Luthers fall var en sådan noggrann uppmärksamhet för Guds Ord början på reformationen. Även vi måste hänge oss till att vara kyrkor som alltid reformeras enligt Guds Ord.

En gång då jag undervisade på ett endags seminarium om puritanism i en kyrka i London, nämnde jag att de puritanska predikningarna ibland var två timmar långa. Här gäspade en person ljudligt och frågade, ”Vilken tid började de med gudstjänsten?” Antagandet var att att lyssna till Guds Ords predikan inte utgör någon gudstjänst. Jag svarade att många engelska Protestantiska kristna skulle ha ansett att det att höra Guds ord på sitt eget språk och svara på det i sina liv är den väsentligaste delen av deras gudstjänst. Om de hade haft tid att sjunga tillsammans eller inte skulle ha haft en underordnad betydelse.

=== Det Predikade Gudsordet i Centrum ===

Våra kyrkor måste återta Ordet som centrum i vår gudstjänst. Att höra Guds Ord och svara på det kan innefatta lov och tack, bekännelse och förkunnelse, och var och en av dessa kan finnas i sången, men ingen av dem måste göra det. En kyrka byggd på musik—av vilket slag som helst—är en kyrka byggd på lös sand. Predikan är den grundläggande komponenten i att leda en församling. Be för din pastor, att han förbinder sig själv att studera Skriften rigoröst, noggrant och ödmjukt, och att Gud ska leda honom i att förstå Ordet, i hur han tillämpar det i sitt eget liv och i hur han tillämpar det på kyrkan (se Lukas 24:27; Apg 6:4; Ef 6:19-20). Om du är pastor, be om dessa saker för dig själv. Be också för andra som predikar och undervisar om Guds Ord. Till slut, be att våra kyrkor skulle låta Guds Ord bli predikat på ett förklarande sätt, så att varje kyrkas agenda mer och mer skulle formas av Guds agenda i Skriften. Att hålla sig till förklarande predikan är ett tecken på en frisk kyrka.

=== Frågor för Reflektion ===

#Läs Nehemja 8:7-8. Vad säger Bibeln att Leviterna gjorde för människorna då de läste Lagens bok för dem? I vers 12, står det att efter sammankomsten gick människorna iväg och gjorde sig glada. Vad var de glada för?
#Författaren definierar förklarande predikan som ”en utläggning och tillämpning av ett speciellt stycke Guds Ord.” Skriv om definitionen med dina egna ord. Vad skiljer förklarande predikan från andra predikotyper, som tematiska och biografiska?
#I Apg 20:27, säger Paulus till Efesierna att han inte har tvekat att predika för dem ”hela Guds vilja och plan”. Då vi inser att vårt jobb som kyrkliga ledare är att göra det samma för vårt folk, hur kan en förklarande predikan vara till nytta i vår egen strävan efter att presentera hela Guds råd till vårt folk? Vilken är faran om vi inte ”tar styckets kärna till kärnan i vårt budskap?”
#Från 1 Mosebok 1 till Nya Testamentet, har Gud alltid skapat Sitt folk genom Sitt Ord. Läs Romarbrevet 10:17 och 1 Korinterbrevet 1:21. Vad använder Gud för att föra Sitt folk till en frälsande tro i Kristus? Vad vill detta säga till oss Nio Tecken på en Frisk Kyrka angående sättet på vilket vi borde högakta Guds Ord i våra kyrkor? Hur borde högaktningen synas praktiskt i våra predikningar?

Kristet Mod

Sissi — Thu, 03 Dec 2009 14:57:48 GMT

Sissi:

{{info|Christian Courage}}

Kristet mod är villigheten att säga och göra de rätta sakerna oberoende av de jordiska kostnaderna, därför att Gud lovar att hjälpa dig och bevara dig på grund av Kristus. En handling kräver mod om den kommer att vara smärtsam. Smärtan kan vara fysisk, som i krig och räddningsoperationer. Eller också kan smärtan vara psykisk, som vid konflikter och oenighet.

Det behövs mod både för att sprida och bevara Kristi sanning. Jesus lovade att spridandet av evangeliet skulle möta på motstånd: ”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull"(Matt. 24:9). Och Paulus varnade att till och med i kyrkan skulle troheten till sanningen möta på motstånd "Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida" (Apg 20:29-30; se även 2 Tim. 4:3-4). 

Därför kräver sann evangelism och sann undervisning mod. Att fly från motstånd då man sprider evangelium eller undervisar, vanärar Kristus. Det finns en sorts feghet som endast talar om de sanningar som är säkra att tala om. Martin Luther säger det såhär: 

Om jag förklarar med den högsta stämma och den klaraste utläggning varje del av Guds sanning, förutom den lilla punkten där världen och djävulen på den stunden attackerar, bekänner jag inte Kristus, hur frimodigt jag än förkunnar Kristus. Där striden rasar, där prövas soldatens lojalitet, och att vara orubblig på hela slagfältet bredvid, är bara flykt och skamlighet om han ryggar tillbaka på denna punkt. (Citerat i Parker T. Williamson, Standing Firm: Reclaiming Christian Faith in Times of Controversy [Springfield, PA: PLC Publications, 1996], s. 5)

Varifrån ska vi då få detta mod? Fundera på dessa punkter.

'''FRÅN ATT VARA FÖRLÅTEN OCH ATT VARA RÄTTFÄRDIG''' - "De ogudaktiga flyr fast ingen förföljer dem, de rättfärdiga är trygga som unga lejon." (Ords. 28:1). "då han såg deras tro, sade han till den lame: 'Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna.'" (Matt. 9:2).

'''FRÅN ATT LITA PÅ GUD OCH HOPPAS PÅ HONOM''' - "Var starka och frimodiga i era hjärtan, alla ni som hoppas på HERREN!" (Ps. 31:25; se även 2 Kor. 3:12). 

'''FRÅN ATT VARA UPPFYLLD AV DEN HELIGE ANDE''' - "de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord." (Apg 4:31). 

'''FRÅN GUDS LÖFTEN OM ATT HAN ÄR MED DIG''' - "Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart än du går." (Josua 1:9).

'''FRÅN VETSKAPEN OM ATT HAN SOM ÄR MED DIG ÄR STÖRRE ÄN FIENDEN''': -”Var frimodiga och starka . . . ty med oss är en som är större än den som är med honom. Med honom är en arm av kött, men med oss är HERREN, vår Gud, och han skall hjälpa oss och föra våra krig." (2 Krön. 32:7).

'''FRÅN ATT VARA SÄKER PÅ ATT GUD ÄR ALLSMÄKTIG I STRIDERNA''' - "Var modig! Låt oss strida tappert för vårt folk och för vår Guds städer. HERREN må göra vad han finner vara bäst." (2 Samuel 10:12).

'''GENOM BÖN''' - "När jag ropade svarade du mig, du gav mig frimodighet, min själ fick kraft." (Ps. 138:3; se även Ef. 6:19-20).

'''FRÅN ANDRAS EXEMPEL''' - "Min fångenskap har gjort de flesta av bröderna övertygade i Herren, så att de vågar predika Guds ord ännu mer oförskräckt." (Fil. 1:14).

Längtande efter att få stå fast med er,

Pastor John

Äkta Kärlek

Sissi — Thu, 03 Dec 2009 14:50:58 GMT

Sissi:

{{info|True Love}}

"All you need is love.” Så sjöng the Beatles. Om de skulle ha sjungit om Guds kärlek, skulle påståendet haft ett korn av sanning i sig. Men det som vanligen går under namnet kärlek i populärkulturen är inte alls äkta kärlek; det är dödligt bedrägeri. I stället för att vara ”allt du behöver”, så är det något som du absolut behöver undvika.

Aposteln Paulus påpekar detta i Efesierbrevet 5:1–3. Han skriver, ”Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn. Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Men otukt och allt slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga.” 

Det enkla budet i vers 2 (“lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss”) summerar den kristnes hela moraliska skyldighet. Trots allt är Guds kärlek den enda, centrala grundtanken som definierar den kristnes förpliktelse. Den här typen av kärlek är verkligen ”allt du behöver”. I Romarbrevet 13:8–10 sägs, “Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen. Dessa bud . . . sammanfattas i detta ord: ''Du skall älska din nästa som dig själv.'' Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” Galaterbrevet 5:14 upprepar samma sanning: “Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: ''Du skall älska din nästa som dig själv.”'' Jesus undervisade likadant, att hela lagen och profeterna byggde på två enkla grundtankar om kärleken – det första och det andra främsta budet (Matt. 22:38–40). Med andra ord, ”kärleken . . . binder samman till en fullkomlig enhet” (Kol. 3:14).

När Paulus uppmanar oss att vandra i kärleken, avslöjar sammanhanget att han i positiva termer talar om att vara god, barmhärtig och förlåtande mot varandra (Ef. 4:32). Modellen för en sådan osjälvisk kärlek är Kristus, som gav Sitt liv för att frälsa Sitt folk från deras synder. ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner” (Joh. 15:13). Och “om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra” (1 Joh. 4:11).

Med andra ord är den äkta kärleken alltid självuppoffrande, självutgivande, barmhärtig, medlidsam, fördragsam, god, generös och tålmodig. Dessa och många andra positiva, välvilliga kvaliteter (se 1 Kor. 13:4–8) är vad Skriften förknippar med gudomlig kärlek. 

Men märk också den negativa sidan som också märks i sammanhanget i Efesierbrevet 5. Den som verkligen älskar andra som Kristus älskar oss måste överge alla förvrängningar av kärleken. Aposteln nämner några av dessa sataniska förfalskningar. De innefattar otukt, orenhet och girighet. Texten fortsätter: “Inte heller passar sig fräckt och oförnuftigt prat eller tvetydigt skämt. Tacka i stället Gud. Ni skall veta att ingen otuktig eller oren eller girig - en sådan är en avgudadyrkare - skall ärva Kristi och Guds rike. Låt ingen bedra er med tomt prat. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. Ha därför ingenting med dem att göra.” (vv. 4–7). 

Otukt är antagligen vår generations favoritersättning för kärlek. Paulus använder det grekiska ordet ''porneia'', som innefattar alla slag av sexuell synd. Populärkulturen försöker desperat fördunkla gränsen mellan äkta kärlek och omoraliska passion. Men all sådan otukt är en total förvrängning av äkta kärlek, därför att den snarare försöker tillfredsställa sig själv än att göra väl för andra.

Orenhet är en annan ondskefull förvrängning av kärleken. Här använder Paulus den grekiska termen ''akatharsia'', som hänvisar till alla slag av smuts och orenhet. Paulus tänker speciellt på ”fräckhet” ”oförnuftigt prat” och ”tvetydiga skämt”, som är speciellt karakteristiskt för dåligt sällskap. Den sortens vänskap har ingenting att göra med äkta kärlek, och aposteln säger att det helt enkelt inte finns plats för något sådant i den kristnes vandring.

Girighet är ytterligare en degeneration av kärlek som härstammar från ett narcissistiskt begär efter självtillfredsställelse. Det är den exakta motsatsen till exemplet som Kristus gav då Han ”utlämnade sig själv för oss” (v. 2). I vers 5 likställer Paulus girighet med avgudadyrkan. Ännu en gång; detta har ingen plats i den kristnes vandring, och enligt vers 5, skall ingen människa som gör sig skyldig till detta ”ärva Guds och Kristi rike”.

Sådana synder, säger Paulus, ”skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga”(v. 3). Om dem som utövar sådana saker, säger han, ”Ha därför ingenting med dem att göra” (v. 7).

Med andra ord visar vi inte äkta kärlek om vi accepterar alla de populära förvrängningarna av kärleken.

Det mesta pratet om kärlek i vår tid ignorerar denna princip. ”Kärlek” har omdefinierats som en bred tolerans som överser med synden och omfamnar såväl gott som ont. Detta är inte kärlek, det är apati.

Guds kärlek är inte alls sådan. Kom ihåg att den största manifestationen av Guds kärlek är korset, där Kristus ”älskade oss och utlämnade sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud” (v. 2). Följdaktligen förklarar Skriften Guds kärlek i termer som offer, återlösning för synder och att bli försonad: ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder”(1 Joh. 4:10). Med andra ord gjorde Kristus sig själv ett offer för att vända vreden från en förorättad gud. Långt mer än att avfärda våra synder med en snäll tolerans, gav Gud Sin son som ett offer för synden, för att tillfredsställa Sin egen vrede och rättfärdighet genom återlösningen av syndare.

Detta är själva hjärtat av Evangeliet. Gud uppenbarade Sin kärlek på ett sätt som upphöjde Hans helighet, rättvisa och rättfärdighet utan kompromisser. Äkta kärlek ”gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen”(1 Kor. 13:6). Det är denna typ av kärlek som vi alla är kallade att vandra i. Det är en kärlek som först och främst är ren, vidare fridsam.

Allt Kött Skall Komma och Tillbe

Sissi — Thu, 03 Dec 2009 14:43:45 GMT

Sissi:

{{info|All Flesh Will Come and Worship}}

''Förutom de som står "Utanför"'' 

En meditation på Jesaja 66:22-24 

Gång på gång kommer vi till ställen i Skriften som talar om Guds frälsargärning i så genomgripande termer så vi undrar hur de passar in i verkligheten med ett evigt straff. Med andra ord kan det verka som om Gud lovar en så full återlösning så det inte finns rum för något helvete. Dessa ställen leder somliga till universalism – föreställningen om att alla kommer att bli frälsta, antingen när de dör eller efter en tid i helvetet. De leder andra till annihilationism – föreställningen om att inte alla blir frälsta, men ingen hamnar i helvetet för de kommer helt enkelt att sluta att existera om de gör uppror mot Kristus. 

Jag har försökt ta fram omfattande bibliska argument mot båda dessa synsätt i Let the Nations Be Glad (Baker, 2003, ss. 111-154). Det bibliska vittnesbördet om den eviga medvetna pinan för de som har undertryckt det som naturen vittnar om (Romarbrevet 1:18-20) eller avvisat evangeliet (2 Tessalonikerbrevet 1:8-9) är oundvikligt. 

Jesus ger oss ett av de mest avgörande orden i Matteus 25:46, ”Och dessa skola då gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv." Och Johannes, kärlekens apostel, ger oss de starkaste orden om ett evigt helvete i Uppenbarelseboken 14:11, ”Och när de så plågas, uppstiger röken därav i evigheters evigheter[''eis aiōnas aiōnōn''], och de hava ingen ro, varken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild, eller som låta märka sig med dess namn.

Därför är det nyttigt att hitta ett ställe i Skriften som klargör för oss hur detta sorgligaste av de bibliska sanningarna kan stå bredvid uttalanden om Guds genomgripande försoning. Begrunda ett exempel: Jesaja 66:22-24. Notera först att Jesaja säger (i verserna 22-23) att dagen kommer när ”allt kött kommer och tillbeder” Gud. 
<blockquote>Ty likasom de nya himlar och den nya jord, som jag vill göra beståndande inför mig, säger HERREN, så skall det ock vara med edra barn och med edert namn. Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall det ske att allt kött kommer och tillbeder inför mig, säger HERREN. </blockquote>
Det är sådana uttalanden som detta som får oss att fundera på hur det passar in med evigt straff för vissa människor. Om ”allt kött” ska tillbe Herren, vem finns då kvar som inte tillber Herren? O vad vi måste vara noggranna på sådana punkter då vi läser Bibeln! Vi måste fråga: Har jag en klar uppfattning om vad Jesaja menade – och Gud menade! - med uttrycket ”allt kött”? Det låter som allt mänskligt liv, men betyder det det? Nästa vers (24) förbluffar oss: 
<blockquote>Och man skall gå ut och se med lust huru de människor som avföllo från mig nu ligga där döda; ty deras mask skall icke dö, och deras eld skall icke utsläckas, och de skola vara till vämjelse för allt kött. </blockquote>
Vi fråntas genast våra felaktiga tankar angående ”allt kött”. Vi trodde det betydde ”alla människor som existerar i universum”, men Herren säger, Nej, ”allt kött” skall se på en del av den mänskliga rasen som plågas för att ”de gjorde uppror mot mig”. Därför innefattar inte ”allt kött” dem som ”allt kött” tittar på.

Jag nämner detta som ett exempel på hur Bibeln ibland talar om Guds frälsningsverk. Gud gör en världsomfattande gärning – i sanning, en universell gärning – en frälsning som sträcker sig till alla raser och alla människor och alla stammar och alla språk och alla klasser och alla åldrar. Då han har avslutat sin frälsargärning kommer den att vara komplett. Det kommer att bli en ny mänsklighet med en ny Adam som dess huvud (1 Korinterbrevet 15:22,45). De som ”gjort uppror” mot Kristi försoningsverk kommer att stå utanför allt ”detta”.

Kanske det är därför Jesus flera gånger hänvisade till Jesaja 66:24 när han varnade för helvetet. Han sade att de som föraktade hans budskap kastas i helvetet ”där elden icke utsläckes” och kastas i ”mörkret därutanför”.
<blockquote>Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, där ´deras mask icke dör och elden icke utsläckes´.(Mark 9:47-48) </blockquote><blockquote>
Men rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan. (Matteus 8:12; jfr 22:13; 25:30)
</blockquote>
Ingen annan än Jesus använder uttrycket ”mörkret därutanför”. Det är Jesu sätt att säga: När mitt frälsande verk är komplett och den nya världen är färdigt grundad (jfr paliggenesia, Matteus 19:28), kommer hela fullheten av ”allt kött” att vara där – hela den nya mänskligheten med hela dess underbara fullhet i Kristus – och de som har avvisat kungariket, kommer att vara ”utanför”. De kommer inte att ha någon tillvaro inne i den nya världen. Deras existens och deras gråt och tandagnisslan kommer att vara i en annan dimension av verkligheten. Därför kommer de inte på något sätt att förminska känslan av de nya himlarnas och den nya jordens fullhet och helhet, där allt är ljus och glädje och frid.

När jag slutat att läsa och begrunda dessa saker, bad jag, ”O, Gud, låt mig få känna omfånget av min synd. Låt mig få känna mig ovärdig din nåd. Låt mig skälva vid tanken på helvetets verklighet. Klä av mig alla stolta tankar, all självupphöjande klokhet, alla onödiga intressen, alla böjelser till att underhålla människor från din helgade predikstol. Öppna mina ögon och mitt hjärta till att se och känna den frälsande nådens underbarhet, och Kristi gränslösa värdighet och hans av kärlek drivna lydnad, ända till döden på korset. Tack, Fader. Tack. Gör mig till ett verktyg för din stora frälsning, till vilket pris som helst. I Jesu namn. Amen.”

Tryggt stående vid avgrundens brant,

Pastor John

Manlighet och Kvinnlighet före Syndafallet

Sissi — Fri, 06 Nov 2009 15:03:48 GMT

Sissi:

<blockquote>'''1 Mosebok 2:18-25''' </blockquote><blockquote>HERREN Gud sade: "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like." HERREN Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Men åt mannen fanns ingen medhjälpare som var hans like. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade: "Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits." Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att blygas för varandra. </blockquote>
 

Förra veckan fokuserade vi på röran som män och kvinnor hamnat i på grund av synden. Vi såg att syndiga män använder sina unika krafter till att utnyttja kvinnor för sina onda syften. Och vi såg att syndiga kvinnor använder sina unika krafter till att utnyttja män för sina onda syften. Det finns åtminstone en muskel som troligen är lika stark hos både män och kvinnor – tungan. Och du kan höra syndiga män och syndiga kvinnor hånfullt svinga detta vapen för att slå ner varandra. 

Men vi har nu under två veckor konstaterat att detta är inte vad Gud skapade världen till. Vi ställde också frågan, Hur var det tänkt att mannen och kvinnan skulle uppföra sig mot varandra innan synden förstörde allt. Hur såg manlighet och kvinnlighet ut innan synden förvrängde dem till det som vi ser i dag?

En del av svaret var att mannen och kvinnan skapades till Guds avbild, till man och kvinna. Och vi poängterade att detta åtminstone betyder att de ska åtnjuta jämlikhet i fråga om personlighet, jämlikhet i fråga om värdighet, ömsesidig respekt, harmoni, komplettering, och ett gemensamt öde. Men vi betonade att detta bara är en del av svaret. 

Denna fråga lämnas öppen: Då det är fråga om jämlikhet i fråga om personlighet och jämlikhet i fråga om värdighet, har inte mannen ett speciellt ansvar pga att han är man och kvinnan för att hon är kvinna? Då det är fråga om att visa ömsesidig respekt och omsorg, finns det inte ett speciellt sätt för en man att respektera kvinnan och ett speciellt sätt för kvinnan att respektera mannen? Kräver jämlikheten i fråga om personlighet och ömsesidig respekt identiskt ansvar eller till och med identisk tillgång till alla skyldigheter? Eller avsåg Gud från begynnelsen att vår likvärdighet ska uttryckas olika på det sätt som vi förhåller oss till varandra som man och kvinna? 

Detta är frågan vi ska ta upp i dag. Och vi ska stanna vid den flera veckor och försöka ta reda på vad Bibeln undervisar om olikhet och komplettering. I dag ska vi se på den Bibliska beskrivningen av manlighet och kvinnlighet såsom Gud avsåg dem innan synden förstörde allt.

Jag tror att detta är en bra fråga att ställa på grund av två orsaker. Den första är att 1 Mosebokens 2:a kapitel kräver denna typ av fråga. I 1 Mosebok 1 berättar Mose för oss hur Gud själv skapade allting från ingenting och ordnade allt på ett sådant sätt att det betjänar människan. Sedan skapar Gud mannen och kvinnan till Sin egen avbild, och förklarar att allt är mycket gott.

Men i 1 Mosebok 2 sätter Mose zoomlinsen på sin kamera och går närmare in på skapelsens sjätte dag. Och då du kommer till slutet av kapitlet inser du att en av orsakerna till att han har gjort detta har något väldigt viktigt att säga om relationen mellan mannen och kvinnan. I Mosebok 1 sade han något väldigt viktigt: båda är skapade till Guds avbild. Nu i det andra kapitlet säger han något mer specifikt. Så kapitel 2 kräver frågan: på vilket sätt är manlighet och kvinnlighet olika?

Den andra orsaken till att detta är en bra fråga (angående Guds avsikt med manlighet och kvinnlighet före syndafallet) är att Jesus och Paulus i Nya Testamentet, då de ska svara på hur mannen och kvinnan ska förhålla sig till varandra, använder Gamla Testamentet för att besvara frågor om hur sakerna var menade att vara före syndafallet. De använder inte de tilltufsade relationerna i 1 Mosebok 3 och gör dem till ett rättesnöre. De kommer tillbaka till 1 Mosebok 2 och talar om hur det borde ha varit från begynnelsen.

Så vad jag vill är att göra fyra observationer som börjar på att svara på frågan om huruvida mannen och kvinnan, i sin likvärdighet i fråga om personlighet, är menade att ha olika skyldigheter. Lär oss 1 Mosebok att det finns speciella skyldigheter som följer med att vara man och speciella skyldigheter som följer med det att man är kvinna?

1. Det första som kapitel 2 klargör är att mannen skapades först och sedan efter några andra händelser skapades kvinnan. Vers 7: ”Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” Vers 21-22: ”Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom.

I 1 Timoteus 2:13 säger aposteln Paulus helt enkelt, "Adam skapades först och sedan Eva."

Varför skapade Gud mannen och kvinnan på detta sätt? Varför skapade Han dem inte båda samtidigt från samma jordhög? Skulle det inte ha instiftat deras likvärdighet i fråga om personlighet mera tydligt? Svaret är att Han redan bortom alla tvivel hade instiftat detta i 1 Mosebok 1:27 där det står att båda skapades till Hans avbild.

Nu vill Gud säga något mera om förhållandet mellan man och kvinna. Och det Han vill säga är att när det kommer till deras olika skyldigheter finns det ett ”förstahands” ansvar som faller på mannen. Detta är inte fråga om något högre värde. Detta faktum har instiftats i 1 Mosebok 1:27. det är fråga om en syndfri man, barnsligt beroende av Gud, som ges en speciell roll eller ett speciellt ansvar. Gud gör honom till den första halvan av paret för att säga något om hans ansvar i första hand. Gud låter honom ta det första steget in i livet för att säga något om hans ansvar för ledarskapet.

Några lärare har sagt att skapelseordningen inte betyder någonting eftersom t ex djuren skapades först och sedan människan, enligt 1 Mosebok 1. Så ifall ordningen innebär ansvar för ledarskap borde djuren leda människan.

Det finns två svar på detta påstående. Ett är: När Hebreerna gav ett speciellt ansvar till den ”förstfödda” i familjen föll det aldrig dem i sinnet att detta ansvar skulle tillintetgöras om fadern råkade äga boskap innan han fick söner. Med andra ord, när Mose skrev detta visste han att de första läsarna inte skulle klumpa ihop djur och människor som likvärdiga kandidater till att ha de ”förstföddas” ansvar. Och det ska inte heller vi göra.

Det andra svaret på detta påstående är att aposteln Paulus, som var inspirerad av Den Helige Ande då han skrev Skrifterna, såg en mening med att mannen skapades först (1 Timoteus 2:13). Vi ska prata om detta om ett par veckor. Vi gör väl i att inte påstå att det inte betyder någonting om en inspirerad apostel finner en betydelsefull mening med någonting.

Så den första observationen är väldigt viktig: mannen skapades först, sedan kvinnan. Och detta pekar på mannen som ansvarig för ledarskapet, speciellt i ljuset av de övriga observationerna som följer.

2. Den andra observationen värd att göra är denna: En av skyldigheterna som kom med att vara den första var det grundläggande ansvaret (inte det enda, men det grundläggande ansvaret) för att skörda och lära och vara ansvarig för det moraliska livsmönstret i Edens lustgård.

Innan kvinnan blev skapad kom Gud till mannen i verserna 16-17 och sade, ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö."

Efter att kvinnan blivit skapad finns det ingen anteckning om att detta moraliska livsmönster för lustgården skulle ha upprepats av Gud till kvinnan. Jag tror att Mose, då han skriver, förväntar sig att vi ska dra den slutsatsen att Adam är anförtrodd det moraliska livsmönstret i lustgården och har det grundläggande ansvaret att dela det med Eva och är skyldig att avlägga räkenskap för det.

Är vi på rätt spår här eller läser vi in för mycket i att Adam gavs den moraliska instruktionen? Den tredje observationen är för mig en väldigt stark indikation på att vi är på rätt spår.

3. När det moraliska livsmönstret brutits av både Adam och Eva, kom Gud, i kapitel tre, för att kalla dem till redovisning. Och fastän kvinnan var den som först ätit av den förbjudna frukten, kom Gud först till Adam, inte till Eva, för att ställa honom till svars för att han hade misslyckats att leva efter det livsmönster som Han hade påbjudit.

Vers 9: "Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?” Adam var är du? Vers 11 (fortfarande förhörande Adam först). "Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?"

Varför skulle Gud komma först till mannen och begära redovisning av honom i stället för att gå till kvinnan först, speciellt på grund av att det var hon som först åt av frukten? Det naturligaste svaret är att Gud gav mannen ett grundläggande ansvar för det moraliska livet i lustgården och därför har mannen en grundläggande redovisningsskyldighet för misslyckandet.

Missförstå inte: Gud håller kvinnan ansvarig för sina gärningar. Hon är en person, moraliskt ansvarig, genom att hon är Guds avbild. Det som mannen gör eller misslyckas med att göra befriar henne inte från något personligt, individuellt ansvar för att lära känna och tillbe Gud. Men med tanke på förhållandet mellan dem, ser Gud på mannen och säger, ”Har du varit den moraliska och andliga ledare som du borde ha varit?”

James Dobson ( från "Focus on the Family") har väldigt klart sett hur enormt viktig denna sanning är och även de förskräckliga effekterna av att en man och far avsäger sig sitt ansvar. Såhär säger han,

En kristen man är skyldig att leda sin familj efter bästa förmåga . . . Om hans familj har köpt för många saker på kredit, då är de finansiella problemen sist och slutligen hans fel. Om familjen aldrig läser Bibeln eller sällan går i kyrkan på söndagar, är det mannen som Gud anklagar. Om barnen är respektlösa och olydiga, ligger det grundläggande ansvaret hos pappan . . . inte hos hans fru . . . Som jag ser det (säger Dobson), är Amerikas största behov ett behov av äkta män som börjar leda sina familjer, hellre än att använda alla fysiska och emotionella resurser på att tjäna mera pengar. (Straight Talk to Men and Their Wives, Word Books, 1980, ss. 64f.)

Jag håller med Dobson därför att jag tror att det är just det som det lärs om i dessa kapitel. Gud lyfte först upp mannen på schenen till att vara ledaren. Han anförtrodde först honom med det moraliska livsmönstret för lustgården. Och han kallade först på honom till att stå till svars för misslyckandet till följd av olydnad. Därför fastän mannen och kvinnan båda har ett personligt ansvar inför Gud för sin egen lydnad (detta är vad det betyder att vara skapad till Hans avbild), bär ändå mannen ett större ansvar för ledarskapet än kvinnan, i relationen dem sinsemellan.

Detta avsåg Gud innan det fanns någon synd i världen: en syndfri man, full av kärlek, i sitt finkänsliga, starka, moraliska ledarskap i relation till kvinnan: en syndfri kvinna, full av kärlek, i sitt glädjefulla, engagerade understöd för mannens ledarskap. Inget nedvärderande från mannen, inget lismande från kvinnan. Två intelligenta, ödmjuka, Gudsbejakande människor som i vacker harmoni lever ut sina unika och olika plikter.

Den onde vet att detta är ett vackert arrangemang. Han vet att Guds livsmönster är designat för människans bästa. Men den onde hatar Gud och hatar människan. Han är en lögnare och en dråpare ända från begynnelsen. Och vad gör han? Detta är den fjärde observationen.

4. Den onde misshandlar Guds mönster genom att attackera kvinnan i stället för mannen. Om Gud har avsett mannen att bära ett speciellt ansvar för ledarskapet i lustgården så vill den onde göra vad han kan för att förstöra det mönstret.

Varför närmade han sig kvinnan i 1 Mosebok 3:1? Varför drog han först in henne i en diskussion och gjorde henne till talesman för paret? Varför lockade han henne att vara den moraliska väktaren i lustgården? Var det för att hon var ett lättare byte? Är kvinnan mera lättlurad än mannen? Eller kunde svaret vara: Den onde stannade kvinnan först och gjorde henne till talesman och moralisk väktare för att det var just detta som inte borde ske?

Med andra ord föraktar den onde ordningen som Gud hade skapat och ignorerar helt enkelt mannen och börjar den listiga striden med kvinnan. Och genom att göra det, gör han mannen exakt sådan han vill ha honom: en tyst, tillbakadragen, svag, skrämmande, passiv, vekling. Och en maskulin vekling är en väldigt farlig person. Ena stunden är han passiv och följer sin kvinna; och i nästa ögonblick är han arg och anklagar henne för alla sina problem.

Den onde skrattar för sig själv och säger ”Nu har jag skapat en sådan oordning i rollerna så de kommer aldrig att kunna reda ut det här. De kommer att se på den oförskämda mannen och be honom vara mera passiv mot kvinnan. Och de kommer att se på den sårade kvinnan och be henne vara mera bestämd i förhållande till mannen. Och de kommer aldrig att komma till roten av problemet.

Men i 1 Mosebok 3:17 går Gud rakt till roten av problemet. Han säger till mannen, ”Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull." Med andra ord, ”Adam, du lyssnade då du borde ha varit ledaren.” Gud blir inte förvirrad av vad den onde gjorde.

Han vill inte heller att vi ska vara förvirrade. Han skapade mannen först; Han gav honom det moraliska mönstret för lustgården först; Han höll honom som den förste ansvarige för syndafallet; och han straffade honom för att han fallit raklång för Guds ärkefiende när den onde lockade mannen och kvinnan till omvända roller vid syndafallet.

Vad borde vi då göra? Nåja, män, vi borde ödmjuka oss själva inför Gud för våra misslyckanden. Var och en av oss. Detta är inte någon uppmaning till att upphöja dig själv över någon kvinna. Detta är inte en uppmaning till att dominera eller nedvärdera eller sätta kvinnan på sin plats. Hon är trots allt en medarvinge till Gud och avsedd för en härlighet som kommer att blända oss en dag. Detta är en uppmaning till att böja dig ner och ta på dig en ledares ansvar – att vara en tjänande ledare på de olika sätt som är relevanta i varje enskild relation till kvinnan.

Det är en uppmaning till oss män
<blockquote>
*att vi borde ta risken att känna oss dumma
*att vi borde be som aldrig förr om hjälp med detta enorma ansvar
*att vi borde umgås mera än tidigare med Ordet, för att lära oss vad Gud förväntar sig av oss
*att vi borde planera saker mer än vi gör, bli medvetna och omtänksamma och mindre påverkas av tillfälliga känslor
*att vi borde vara disciplinerade och ordningsfulla i våra liv
*att vi borde vara ömsinta och känsliga
*att vi borde ta intitiativet till att se till att det finns tid och rum för att prata med henne om sådant som behöver pratas om – denna ”henne” kan vara en vän, en flickvän, en kollega, en hustru, en syster
*att vi borde vara redo att sluta försumma detta ledaransvar som Gud kallar oss till att ta.
</blockquote>
Må Gud fortsätta att lära oss och göra oss ödmjuka och hela oss i alla våra relationer för Hans stora äras och för vår glädjes skull.

Manlighet och Kvinnlighet före Syndafallet

Sissi — Fri, 06 Nov 2009 15:02:54 GMT

Sissi:

<blockquote>'''1 Mosebok 2:18-25''' </blockquote><blockquote>HERREN Gud sade: "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like." HERREN Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Men åt mannen fanns ingen medhjälpare som var hans like. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade: "Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits." Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att blygas för varandra. </blockquote>
 

Förra veckan fokuserade vi på röran som män och kvinnor hamnat i på grund av synden. Vi såg att syndiga män använder sina unika krafter till att utnyttja kvinnor för sina onda syften. Och vi såg att syndiga kvinnor använder sina unika krafter till att utnyttja män för sina onda syften. Det finns åtminstone en muskel som troligen är lika stark hos både män och kvinnor – tungan. Och du kan höra syndiga män och syndiga kvinnor hånfullt svinga detta vapen för att slå ner varandra. 

Men vi har nu under två veckor konstaterat att detta är inte vad Gud skapade världen till. Vi ställde också frågan, Hur var det tänkt att mannen och kvinnan skulle uppföra sig mot varandra innan synden förstörde allt. Hur såg manlighet och kvinnlighet ut innan synden förvrängde dem till det som vi ser i dag?

En del av svaret var att mannen och kvinnan skapades till Guds avbild, till man och kvinna. Och vi poängterade att detta åtminstone betyder att de ska åtnjuta jämlikhet i fråga om personlighet, jämlikhet i fråga om värdighet, ömsesidig respekt, harmoni, komplettering, och ett gemensamt öde. Men vi betonade att detta bara är en del av svaret. 

Denna fråga lämnas öppen: Då det är fråga om jämlikhet i fråga om personlighet och jämlikhet i fråga om värdighet, har inte mannen ett speciellt ansvar pga att han är man och kvinnan för att hon är kvinna? Då det är fråga om att visa ömsesidig respekt och omsorg, finns det inte ett speciellt sätt för en man att respektera kvinnan och ett speciellt sätt för kvinnan att respektera mannen? Kräver jämlikheten i fråga om personlighet och ömsesidig respekt identiskt ansvar eller till och med identisk tillgång till alla skyldigheter? Eller avsåg Gud från begynnelsen att vår likvärdighet ska uttryckas olika på det sätt som vi förhåller oss till varandra som man och kvinna? 

Detta är frågan vi ska ta upp i dag. Och vi ska stanna vid den flera veckor och försöka ta reda på vad Bibeln undervisar om olikhet och komplettering. I dag ska vi se på den Bibliska beskrivningen av manlighet och kvinnlighet såsom Gud avsåg dem innan synden förstörde allt.

Jag tror att detta är en bra fråga att ställa på grund av två orsaker. Den första är att 1 Mosebokens 2:a kapitel kräver denna typ av fråga. I 1 Mosebok 1 berättar Mose för oss hur Gud själv skapade allting från ingenting och ordnade allt på ett sådant sätt att det betjänar människan. Sedan skapar Gud mannen och kvinnan till Sin egen avbild, och förklarar att allt är mycket gott.

Men i 1 Mosebok 2 sätter Mose zoomlinsen på sin kamera och går närmare in på skapelsens sjätte dag. Och då du kommer till slutet av kapitlet inser du att en av orsakerna till att han har gjort detta har något väldigt viktigt att säga om relationen mellan mannen och kvinnan. I Mosebok 1 sade han något väldigt viktigt: båda är skapade till Guds avbild. Nu i det andra kapitlet säger han något mer specifikt. Så kapitel 2 kräver frågan: på vilket sätt är manlighet och kvinnlighet olika?

Den andra orsaken till att detta är en bra fråga (angående Guds avsikt med manlighet och kvinnlighet före syndafallet) är att Jesus och Paulus i Nya Testamentet, då de ska svara på hur mannen och kvinnan ska förhålla sig till varandra, använder Gamla Testamentet för att besvara frågor om hur sakerna var menade att vara före syndafallet. De använder inte de tilltufsade relationerna i 1 Mosebok 3 och gör dem till ett rättesnöre. De kommer tillbaka till 1 Mosebok 2 och talar om hur det borde ha varit från begynnelsen.

Så vad jag vill är att göra fyra observationer som börjar på att svara på frågan om huruvida mannen och kvinnan, i sin likvärdighet i fråga om personlighet, är menade att ha olika skyldigheter. Lär oss 1 Mosebok att det finns speciella skyldigheter som följer med att vara man och speciella skyldigheter som följer med det att man är kvinna?

1. Det första som kapitel 2 klargör är att mannen skapades först och sedan efter några andra händelser skapades kvinnan. Vers 7: ”Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” Vers 21-22: ”Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom.

I 1 Timoteus 2:13 säger aposteln Paulus helt enkelt, "Adam skapades först och sedan Eva."

Varför skapade Gud mannen och kvinnan på detta sätt? Varför skapade Han dem inte båda samtidigt från samma jordhög? Skulle det inte ha instiftat deras likvärdighet i fråga om personlighet mera tydligt? Svaret är att Han redan bortom alla tvivel hade instiftat detta i 1 Mosebok 1:27 där det står att båda skapades till Hans avbild.

Nu vill Gud säga något mera om förhållandet mellan man och kvinna. Och det Han vill säga är att när det kommer till deras olika skyldigheter finns det ett ”förstahands” ansvar som faller på mannen. Detta är inte fråga om något högre värde. Detta faktum har instiftats i 1 Mosebok 1:27. det är fråga om en syndfri man, barnsligt beroende av Gud, som ges en speciell roll eller ett speciellt ansvar. Gud gör honom till den första halvan av paret för att säga något om hans ansvar i första hand. Gud låter honom ta det första steget in i livet för att säga något om hans ansvar för ledarskapet.

Några lärare har sagt att skapelseordningen inte betyder någonting eftersom t ex djuren skapades först och sedan människan, enligt 1 Mosebok 1. Så ifall ordningen innebär ansvar för ledarskap borde djuren leda människan.

Det finns två svar på detta påstående. Ett är: När Hebreerna gav ett speciellt ansvar till den ”förstfödda” i familjen föll det aldrig dem i sinnet att detta ansvar skulle tillintetgöras om fadern råkade äga boskap innan han fick söner. Med andra ord, när Mose skrev detta visste han att de första läsarna inte skulle klumpa ihop djur och människor som likvärdiga kandidater till att ha de ”förstföddas” ansvar. Och det ska inte heller vi göra.

Det andra svaret på detta påstående är att aposteln Paulus, som var inspirerad av Den Helige Ande då han skrev Skrifterna, såg en mening med att mannen skapades först (1 Timoteus 2:13). Vi ska prata om detta om ett par veckor. Vi gör väl i att inte påstå att det inte betyder någonting om en inspirerad apostel finner en betydelsefull mening med någonting.

Så den första observationen är väldigt viktig: mannen skapades först, sedan kvinnan. Och detta pekar på mannen som ansvarig för ledarskapet, speciellt i ljuset av de övriga observationerna som följer.

2. Den andra observationen värd att göra är denna: En av skyldigheterna som kom med att vara den första var det grundläggande ansvaret (inte det enda, men det grundläggande ansvaret) för att skörda och lära och vara ansvarig för det moraliska livsmönstret i Edens lustgård.

Innan kvinnan blev skapad kom Gud till mannen i verserna 16-17 och sade, ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö."

Efter att kvinnan blivit skapad finns det ingen anteckning om att detta moraliska livsmönster för lustgården skulle ha upprepats av Gud till kvinnan. Jag tror att Mose, då han skriver, förväntar sig att vi ska dra den slutsatsen att Adam är anförtrodd det moraliska livsmönstret i lustgården och har det grundläggande ansvaret att dela det med Eva och är skyldig att avlägga räkenskap för det.

Är vi på rätt spår här eller läser vi in för mycket i att Adam gavs den moraliska instruktionen? Den tredje observationen är för mig en väldigt stark indikation på att vi är på rätt spår.

3. När det moraliska livsmönstret brutits av både Adam och Eva, kom Gud, i kapitel tre, för att kalla dem till redovisning. Och fastän kvinnan var den som först ätit av den förbjudna frukten, kom Gud först till Adam, inte till Eva, för att ställa honom till svars för att han hade misslyckats att leva efter det livsmönster som Han hade påbjudit.

Vers 9: "Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?” Adam var är du? Vers 11 (fortfarande förhörande Adam först). "Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?"

Varför skulle Gud komma först till mannen och begära redovisning av honom i stället för att gå till kvinnan först, speciellt på grund av att det var hon som först åt av frukten? Det naturligaste svaret är att Gud gav mannen ett grundläggande ansvar för det moraliska livet i lustgården och därför har mannen en grundläggande redovisningsskyldighet för misslyckandet.

Missförstå inte: Gud håller kvinnan ansvarig för sina gärningar. Hon är en person, moraliskt ansvarig, genom att hon är Guds avbild. Det som mannen gör eller misslyckas med att göra befriar henne inte från något personligt, individuellt ansvar för att lära känna och tillbe Gud. Men med tanke på förhållandet mellan dem, ser Gud på mannen och säger, ”Har du varit den moraliska och andliga ledare som du borde ha varit?”

James Dobson ( från "Focus on the Family") har väldigt klart sett hur enormt viktig denna sanning är och även de förskräckliga effekterna av att en man och far avsäger sig sitt ansvar. Såhär säger han,

En kristen man är skyldig att leda sin familj efter bästa förmåga . . . Om hans familj har köpt för många saker på kredit, då är de finansiella problemen sist och slutligen hans fel. Om familjen aldrig läser Bibeln eller sällan går i kyrkan på söndagar, är det mannen som Gud anklagar. Om barnen är respektlösa och olydiga, ligger det grundläggande ansvaret hos pappan . . . inte hos hans fru . . . Som jag ser det (säger Dobson), är Amerikas största behov ett behov av äkta män som börjar leda sina familjer, hellre än att använda alla fysiska och emotionella resurser på att tjäna mera pengar. (Straight Talk to Men and Their Wives, Word Books, 1980, pp. 64f.)

Jag håller med Dobson därför att jag tror att det är just det som det lärs om i dessa kapitel. Gud lyfte först upp mannen på schenen till att vara ledaren. Han anförtrodde först honom med det moraliska livsmönstret för lustgården. Och han kallade först på honom till att stå till svars för misslyckandet till följd av olydnad. Därför fastän mannen och kvinnan båda har ett personligt ansvar inför Gud för sin egen lydnad (detta är vad det betyder att vara skapad till Hans avbild), bär ändå mannen ett större ansvar för ledarskapet än kvinnan, i relationen dem sinsemellan.

Detta avsåg Gud innan det fanns någon synd i världen: en syndfri man, full av kärlek, i sitt finkänsliga, starka, moraliska ledarskap i relation till kvinnan: en syndfri kvinna, full av kärlek, i sitt glädjefulla, engagerade understöd för mannens ledarskap. Inget nedvärderande från mannen, inget lismande från kvinnan. Två intelligenta, ödmjuka, Gudsbejakande människor som i vacker harmoni lever ut sina unika och olika plikter.

Den onde vet att detta är ett vackert arrangemang. Han vet att Guds livsmönster är designat för människans bästa. Men den onde hatar Gud och hatar människan. Han är en lögnare och en dråpare ända från begynnelsen. Och vad gör han? Detta är den fjärde observationen.

4. Den onde misshandlar Guds mönster genom att attackera kvinnan i stället för mannen. Om Gud har avsett mannen att bära ett speciellt ansvar för ledarskapet i lustgården så vill den onde göra vad han kan för att förstöra det mönstret.

Varför närmade han sig kvinnan i 1 Mosebok 3:1? Varför drog han först in henne i en diskussion och gjorde henne till talesman för paret? Varför lockade han henne att vara den moraliska väktaren i lustgården? Var det för att hon var ett lättare byte? Är kvinnan mera lättlurad än mannen? Eller kunde svaret vara: Den onde stannade kvinnan först och gjorde henne till talesman och moralisk väktare för att det var just detta som inte borde ske?

Med andra ord föraktar den onde ordningen som Gud hade skapat och ignorerar helt enkelt mannen och börjar den listiga striden med kvinnan. Och genom att göra det, gör han mannen exakt sådan han vill ha honom: en tyst, tillbakadragen, svag, skrämmande, passiv, vekling. Och en maskulin vekling är en väldigt farlig person. Ena stunden är han passiv och följer sin kvinna; och i nästa ögonblick är han arg och anklagar henne för alla sina problem.

Den onde skrattar för sig själv och säger ”Nu har jag skapat en sådan oordning i rollerna så de kommer aldrig att kunna reda ut det här. De kommer att se på den oförskämda mannen och be honom vara mera passiv mot kvinnan. Och de kommer att se på den sårade kvinnan och be henne vara mera bestämd i förhållande till mannen. Och de kommer aldrig att komma till roten av problemet.

Men i 1 Mosebok 3:17 går Gud rakt till roten av problemet. Han säger till mannen, ”Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull." Med andra ord, ”Adam, du lyssnade då du borde ha varit ledaren.” Gud blir inte förvirrad av vad den onde gjorde.

Han vill inte heller att vi ska vara förvirrade. Han skapade mannen först; Han gav honom det moraliska mönstret för lustgården först; Han höll honom som den förste ansvarige för syndafallet; och han straffade honom för att han fallit raklång för Guds ärkefiende när den onde lockade mannen och kvinnan till omvända roller vid syndafallet.

Vad borde vi då göra? Nåja, män, vi borde ödmjuka oss själva inför Gud för våra misslyckanden. Var och en av oss. Detta är inte någon uppmaning till att upphöja dig själv över någon kvinna. Detta är inte en uppmaning till att dominera eller nedvärdera eller sätta kvinnan på sin plats. Hon är trots allt en medarvinge till Gud och avsedd för en härlighet som kommer att blända oss en dag. Detta är en uppmaning till att böja dig ner och ta på dig en ledares ansvar – att vara en tjänande ledare på de olika sätt som är relevanta i varje enskild relation till kvinnan.

Det är en uppmaning till oss män
<blockquote>
*att vi borde ta risken att känna oss dumma
*att vi borde be som aldrig förr om hjälp med detta enorma ansvar
*att vi borde umgås mera än tidigare med Ordet, för att lära oss vad Gud förväntar sig av oss
*att vi borde planera saker mer än vi gör, bli medvetna och omtänksamma och mindre påverkas av tillfälliga känslor
*att vi borde vara disciplinerade och ordningsfulla i våra liv
*att vi borde vara ömsinta och känsliga
*att vi borde ta intitiativet till att se till att det finns tid och rum för att prata med henne om sådant som behöver pratas om – denna ”henne” kan vara en vän, en flickvän, en kollega, en hustru, en syster
*att vi borde vara redo att sluta försumma detta ledaransvar som Gud kallar oss till att ta.
</blockquote>
Må Gud fortsätta att lära oss och göra oss ödmjuka och hela oss i alla våra relationer för Hans stora äras och för vår glädjes skull.

Manlighet och Kvinnlighet före Syndafallet

Sissi — Fri, 06 Nov 2009 15:01:48 GMT

Sissi:

<blockquote>
'''1 Mosebok 2:18-25'''

HERREN Gud sade: "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like." HERREN Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Men åt mannen fanns ingen medhjälpare som var hans like. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade: "Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits." Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att blygas för varandra. 
</blockquote>
 

Förra veckan fokuserade vi på röran som män och kvinnor hamnat i på grund av synden. Vi såg att syndiga män använder sina unika krafter till att utnyttja kvinnor för sina onda syften. Och vi såg att syndiga kvinnor använder sina unika krafter till att utnyttja män för sina onda syften. Det finns åtminstone en muskel som troligen är lika stark hos både män och kvinnor – tungan. Och du kan höra syndiga män och syndiga kvinnor hånfullt svinga detta vapen för att slå ner varandra. 

Men vi har nu under två veckor konstaterat att detta är inte vad Gud skapade världen till. Vi ställde också frågan, Hur var det tänkt att mannen och kvinnan skulle uppföra sig mot varandra innan synden förstörde allt. Hur såg manlighet och kvinnlighet ut innan synden förvrängde dem till det som vi ser i dag?

En del av svaret var att mannen och kvinnan skapades till Guds avbild, till man och kvinna. Och vi poängterade att detta åtminstone betyder att de ska åtnjuta jämlikhet i fråga om personlighet, jämlikhet i fråga om värdighet, ömsesidig respekt, harmoni, komplettering, och ett gemensamt öde. Men vi betonade att detta bara är en del av svaret. 

Denna fråga lämnas öppen: Då det är fråga om jämlikhet i fråga om personlighet och jämlikhet i fråga om värdighet, har inte mannen ett speciellt ansvar pga att han är man och kvinnan för att hon är kvinna? Då det är fråga om att visa ömsesidig respekt och omsorg, finns det inte ett speciellt sätt för en man att respektera kvinnan och ett speciellt sätt för kvinnan att respektera mannen? Kräver jämlikheten i fråga om personlighet och ömsesidig respekt identiskt ansvar eller till och med identisk tillgång till alla skyldigheter? Eller avsåg Gud från begynnelsen att vår likvärdighet ska uttryckas olika på det sätt som vi förhåller oss till varandra som man och kvinna? 

Detta är frågan vi ska ta upp i dag. Och vi ska stanna vid den flera veckor och försöka ta reda på vad Bibeln undervisar om olikhet och komplettering. I dag ska vi se på den Bibliska beskrivningen av manlighet och kvinnlighet såsom Gud avsåg dem innan synden förstörde allt.

Jag tror att detta är en bra fråga att ställa på grund av två orsaker. Den första är att 1 Mosebokens 2:a kapitel kräver denna typ av fråga. I 1 Mosebok 1 berättar Mose för oss hur Gud själv skapade allting från ingenting och ordnade allt på ett sådant sätt att det betjänar människan. Sedan skapar Gud mannen och kvinnan till Sin egen avbild, och förklarar att allt är mycket gott.

Men i 1 Mosebok 2 sätter Mose zoomlinsen på sin kamera och går närmare in på skapelsens sjätte dag. Och då du kommer till slutet av kapitlet inser du att en av orsakerna till att han har gjort detta har något väldigt viktigt att säga om relationen mellan mannen och kvinnan. I Mosebok 1 sade han något väldigt viktigt: båda är skapade till Guds avbild. Nu i det andra kapitlet säger han något mer specifikt. Så kapitel 2 kräver frågan: på vilket sätt är manlighet och kvinnlighet olika?

Den andra orsaken till att detta är en bra fråga (angående Guds avsikt med manlighet och kvinnlighet före syndafallet) är att Jesus och Paulus i Nya Testamentet, då de ska svara på hur mannen och kvinnan ska förhålla sig till varandra, använder Gamla Testamentet för att besvara frågor om hur sakerna var menade att vara före syndafallet. De använder inte de tilltufsade relationerna i 1 Mosebok 3 och gör dem till ett rättesnöre. De kommer tillbaka till 1 Mosebok 2 och talar om hur det borde ha varit från begynnelsen.

Så vad jag vill är att göra fyra observationer som börjar på att svara på frågan om huruvida mannen och kvinnan, i sin likvärdighet i fråga om personlighet, är menade att ha olika skyldigheter. Lär oss 1 Mosebok att det finns speciella skyldigheter som följer med att vara man och speciella skyldigheter som följer med det att man är kvinna?

1. Det första som kapitel 2 klargör är att mannen skapades först och sedan efter några andra händelser skapades kvinnan. Vers 7: ”Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” Vers 21-22: ”Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom.

I 1 Timoteus 2:13 säger aposteln Paulus helt enkelt, "Adam skapades först och sedan Eva."

Varför skapade Gud mannen och kvinnan på detta sätt? Varför skapade Han dem inte båda samtidigt från samma jordhög? Skulle det inte ha instiftat deras likvärdighet i fråga om personlighet mera tydligt? Svaret är att Han redan bortom alla tvivel hade instiftat detta i 1 Mosebok 1:27 där det står att båda skapades till Hans avbild.

Nu vill Gud säga något mera om förhållandet mellan man och kvinna. Och det Han vill säga är att när det kommer till deras olika skyldigheter finns det ett ”förstahands” ansvar som faller på mannen. Detta är inte fråga om något högre värde. Detta faktum har instiftats i 1 Mosebok 1:27. det är fråga om en syndfri man, barnsligt beroende av Gud, som ges en speciell roll eller ett speciellt ansvar. Gud gör honom till den första halvan av paret för att säga något om hans ansvar i första hand. Gud låter honom ta det första steget in i livet för att säga något om hans ansvar för ledarskapet.

Några lärare har sagt att skapelseordningen inte betyder någonting eftersom t ex djuren skapades först och sedan människan, enligt 1 Mosebok 1. Så ifall ordningen innebär ansvar för ledarskap borde djuren leda människan.

Det finns två svar på detta påstående. Ett är: När Hebreerna gav ett speciellt ansvar till den ”förstfödda” i familjen föll det aldrig dem i sinnet att detta ansvar skulle tillintetgöras om fadern råkade äga boskap innan han fick söner. Med andra ord, när Mose skrev detta visste han att de första läsarna inte skulle klumpa ihop djur och människor som likvärdiga kandidater till att ha de ”förstföddas” ansvar. Och det ska inte heller vi göra.

Det andra svaret på detta påstående är att aposteln Paulus, som var inspirerad av Den Helige Ande då han skrev Skrifterna, såg en mening med att mannen skapades först (1 Timoteus 2:13). Vi ska prata om detta om ett par veckor. Vi gör väl i att inte påstå att det inte betyder någonting om en inspirerad apostel finner en betydelsefull mening med någonting.

Så den första observationen är väldigt viktig: mannen skapades först, sedan kvinnan. Och detta pekar på mannen som ansvarig för ledarskapet, speciellt i ljuset av de övriga observationerna som följer.

2. Den andra observationen värd att göra är denna: En av skyldigheterna som kom med att vara den första var det grundläggande ansvaret (inte det enda, men det grundläggande ansvaret) för att skörda och lära och vara ansvarig för det moraliska livsmönstret i Edens lustgård.

Innan kvinnan blev skapad kom Gud till mannen i verserna 16-17 och sade, ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö."

Efter att kvinnan blivit skapad finns det ingen anteckning om att detta moraliska livsmönster för lustgården skulle ha upprepats av Gud till kvinnan. Jag tror att Mose, då han skriver, förväntar sig att vi ska dra den slutsatsen att Adam är anförtrodd det moraliska livsmönstret i lustgården och har det grundläggande ansvaret att dela det med Eva och är skyldig att avlägga räkenskap för det.

Är vi på rätt spår här eller läser vi in för mycket i att Adam gavs den moraliska instruktionen? Den tredje observationen är för mig en väldigt stark indikation på att vi är på rätt spår.

3. När det moraliska livsmönstret brutits av både Adam och Eva, kom Gud, i kapitel tre, för att kalla dem till redovisning. Och fastän kvinnan var den som först ätit av den förbjudna frukten, kom Gud först till Adam, inte till Eva, för att ställa honom till svars för att han hade misslyckats att leva efter det livsmönster som Han hade påbjudit.

Vers 9: "Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?” Adam var är du? Vers 11 (fortfarande förhörande Adam först). "Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?"

Varför skulle Gud komma först till mannen och begära redovisning av honom i stället för att gå till kvinnan först, speciellt på grund av att det var hon som först åt av frukten? Det naturligaste svaret är att Gud gav mannen ett grundläggande ansvar för det moraliska livet i lustgården och därför har mannen en grundläggande redovisningsskyldighet för misslyckandet.

Missförstå inte: Gud håller kvinnan ansvarig för sina gärningar. Hon är en person, moraliskt ansvarig, genom att hon är Guds avbild. Det som mannen gör eller misslyckas med att göra befriar henne inte från något personligt, individuellt ansvar för att lära känna och tillbe Gud. Men med tanke på förhållandet mellan dem, ser Gud på mannen och säger, ”Har du varit den moraliska och andliga ledare som du borde ha varit?”

James Dobson ( från "Focus on the Family") har väldigt klart sett hur enormt viktig denna sanning är och även de förskräckliga effekterna av att en man och far avsäger sig sitt ansvar. Såhär säger han,

En kristen man är skyldig att leda sin familj efter bästa förmåga . . . Om hans familj har köpt för många saker på kredit, då är de finansiella problemen sist och slutligen hans fel. Om familjen aldrig läser Bibeln eller sällan går i kyrkan på söndagar, är det mannen som Gud anklagar. Om barnen är respektlösa och olydiga, ligger det grundläggande ansvaret hos pappan . . . inte hos hans fru . . . Som jag ser det (säger Dobson), är Amerikas största behov ett behov av äkta män som börjar leda sina familjer, hellre än att använda alla fysiska och emotionella resurser på att tjäna mera pengar. (Straight Talk to Men and Their Wives, Word Books, 1980, pp. 64f.)

Jag håller med Dobson därför att jag tror att det är just det som det lärs om i dessa kapitel. Gud lyfte först upp mannen på schenen till att vara ledaren. Han anförtrodde först honom med det moraliska livsmönstret för lustgården. Och han kallade först på honom till att stå till svars för misslyckandet till följd av olydnad. Därför fastän mannen och kvinnan båda har ett personligt ansvar inför Gud för sin egen lydnad (detta är vad det betyder att vara skapad till Hans avbild), bär ändå mannen ett större ansvar för ledarskapet än kvinnan, i relationen dem sinsemellan.

Detta avsåg Gud innan det fanns någon synd i världen: en syndfri man, full av kärlek, i sitt finkänsliga, starka, moraliska ledarskap i relation till kvinnan: en syndfri kvinna, full av kärlek, i sitt glädjefulla, engagerade understöd för mannens ledarskap. Inget nedvärderande från mannen, inget lismande från kvinnan. Två intelligenta, ödmjuka, Gudsbejakande människor som i vacker harmoni lever ut sina unika och olika plikter.

Den onde vet att detta är ett vackert arrangemang. Han vet att Guds livsmönster är designat för människans bästa. Men den onde hatar Gud och hatar människan. Han är en lögnare och en dråpare ända från begynnelsen. Och vad gör han? Detta är den fjärde observationen.

4. Den onde misshandlar Guds mönster genom att attackera kvinnan i stället för mannen. Om Gud har avsett mannen att bära ett speciellt ansvar för ledarskapet i lustgården så vill den onde göra vad han kan för att förstöra det mönstret.

Varför närmade han sig kvinnan i 1 Mosebok 3:1? Varför drog han först in henne i en diskussion och gjorde henne till talesman för paret? Varför lockade han henne att vara den moraliska väktaren i lustgården? Var det för att hon var ett lättare byte? Är kvinnan mera lättlurad än mannen? Eller kunde svaret vara: Den onde stannade kvinnan först och gjorde henne till talesman och moralisk väktare för att det var just detta som inte borde ske?

Med andra ord föraktar den onde ordningen som Gud hade skapat och ignorerar helt enkelt mannen och börjar den listiga striden med kvinnan. Och genom att göra det, gör han mannen exakt sådan han vill ha honom: en tyst, tillbakadragen, svag, skrämmande, passiv, vekling. Och en maskulin vekling är en väldigt farlig person. Ena stunden är han passiv och följer sin kvinna; och i nästa ögonblick är han arg och anklagar henne för alla sina problem.

Den onde skrattar för sig själv och säger ”Nu har jag skapat en sådan oordning i rollerna så de kommer aldrig att kunna reda ut det här. De kommer att se på den oförskämda mannen och be honom vara mera passiv mot kvinnan. Och de kommer att se på den sårade kvinnan och be henne vara mera bestämd i förhållande till mannen. Och de kommer aldrig att komma till roten av problemet.

Men i 1 Mosebok 3:17 går Gud rakt till roten av problemet. Han säger till mannen, ”Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull." Med andra ord, ”Adam, du lyssnade då du borde ha varit ledaren.” Gud blir inte förvirrad av vad den onde gjorde.

Han vill inte heller att vi ska vara förvirrade. Han skapade mannen först; Han gav honom det moraliska mönstret för lustgården först; Han höll honom som den förste ansvarige för syndafallet; och han straffade honom för att han fallit raklång för Guds ärkefiende när den onde lockade mannen och kvinnan till omvända roller vid syndafallet.

Vad borde vi då göra? Nåja, män, vi borde ödmjuka oss själva inför Gud för våra misslyckanden. Var och en av oss. Detta är inte någon uppmaning till att upphöja dig själv över någon kvinna. Detta är inte en uppmaning till att dominera eller nedvärdera eller sätta kvinnan på sin plats. Hon är trots allt en medarvinge till Gud och avsedd för en härlighet som kommer att blända oss en dag. Detta är en uppmaning till att böja dig ner och ta på dig en ledares ansvar – att vara en tjänande ledare på de olika sätt som är relevanta i varje enskild relation till kvinnan.

Det är en uppmaning till oss män
<blockquote>
*att vi borde ta risken att känna oss dumma
*att vi borde be som aldrig förr om hjälp med detta enorma ansvar
*att vi borde umgås mera än tidigare med Ordet, för att lära oss vad Gud förväntar sig av oss
*att vi borde planera saker mer än vi gör, bli medvetna och omtänksamma och mindre påverkas av tillfälliga känslor
*att vi borde vara disciplinerade och ordningsfulla i våra liv
*att vi borde vara ömsinta och känsliga
*att vi borde ta intitiativet till att se till att det finns tid och rum för att prata med henne om sådant som behöver pratas om – denna ”henne” kan vara en vän, en flickvän, en kollega, en hustru, en syster
*att vi borde vara redo att sluta försumma detta ledaransvar som Gud kallar oss till att ta.
</blockquote>
Må Gud fortsätta att lära oss och göra oss ödmjuka och hela oss i alla våra relationer för Hans stora äras och för vår glädjes skull.

Jesus, kvinnor och män

Sissi — Wed, 02 Sep 2009 20:55:16 GMT

Sissi:

<blockquote>{{info|Jesus, Women, and Men}} '''Lukas 13:10-17''' </blockquote><blockquote>
En sabbat undervisade Jesus i en av synagogorna. Där fanns en kvinna som hade haft en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus såg henne, kallade han henne till sig och sade till henne: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud. Men synagogföreståndaren blev upprörd över att Jesus botade på sabbaten, och han sade till folket: "Sex dagar skall man arbeta. Kom därför och bli botade på dem och inte på sabbaten." Då svarade Herren honom: "Ni hycklare! Löser inte varenda en av er på sabbaten sin oxe eller åsna från krubban och leder bort och vattnar den? Men denna kvinna, en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år, borde hon inte få bli löst från sin boja på sabbaten?" Vid de orden skämdes alla hans motståndare, men allt folket jublade över alla underbara gärningar som han utförde.
</blockquote>
Jesus har gjort mer än någon annan någonsin har gjort för att bringa renhet och harmoni mellan män och kvinnor. Jag vill illustrera denna sanning genom att börja med vår text och sedan också visa på samma sak i andra delar av Hans undervisning. 

En kvinna var i synagogan på sabbaten. Hon var kutryggig och kunde inte stå rakt. Hon hade varit sådan i 18 år. Jesus var också i synagogan. Han var lärare den dagen. Det som nu händer här är ganska otroligt. Jesus frågar inte henne om hennes sjukdom. Hon begär inte att Jesus ska hela henne. Verserna 12-13 säger bara ”När Jesus såg henne, kallade han henne till sig och sade till henne: "Kvinna, du är fri från din sjukdom", och så lade Han händerna på henne. Genast rätade hon på sig och prisade Gud.”

Hon begärde ingenting. Hon lovade ingenting. Hon hade inte tagit i Jesus. Hon hade inte tvingat Hans hand. Han kunde ha avslutat sin undervisning och gått hem och ingen skulle ens ha tänkt på denna kvinna. Men Han stannade. Han kallade henne till sig. Han tog initiativet och tog notis om denna kvinna. 

Jesus är alltså på offensiven här. Han har någonting han vill säga. Han vill säga någonting om sabbaten och vad det innebär att hålla den helig. Han har någonting han vill säga om hyckleriet hos synagogans ledare som vattnar sina oxar på sabbaten men blir upprörda när Jesus botar. Och Han har någonting han vill säga om kvinnor och män. 

Det är det senare som vi ska behandla i dag. Vers 16 är nyckelversen på denna punkt: ”Men denna kvinna, en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år, borde hon inte få bli löst från sin boja på sabbaten?” Om det enda Jesus hade velat få fram skulle ha varit poängen med att göra gott på sabbaten eller poängen med ledarnas hyckleri, kunde Han helt enkelt ha sagt, ”Borde inte denna kvinna som Satan hållit bunden i arton år få bli löst från sin boja på sabbaten?” Men det är inte allt Han sade. Han kallade henne för ”en Abrahams dotter”. ”Men denna kvinna, en Abrahams dotter . . . borde hon inte få bli löst från sin boja?” 

Dessa ord, ”Abrahams dotter” är ämnade att ha ett budskap till synagogans ledare. Budskapet lyder ungefär såhär: Viktigare än alla andra orsaker till varför ni borde bry er mer om en lidande person än om en törstig oxe, är det faktum att denna kvinna är en medarvinge till välsignelsen som lovades Abraham. Ni berömmer er själva genom att säga ”Vi är Abrahams barn”. Hon är också ett Abrahams barn. Ni gömmer er för Johannes döparens varningar genom att säga ”Vi har Abraham till vår far”. Hon har också Abraham till sin far. 

Därför var Jesu budskap till synagogans ledare inte bara ett budskap om deras hållande av sabbaten, och om deras hyckleri, utan också om hur män och kvinnor bör förhålla sig till varandra som medarvingar till Guds löften. Han sade till männen i synagogan då, och säger till männen i kyrkan i dag, ”De troende kvinnorna bland er är medarvingar till Guds löften. Även de är de ödmjuka som ska ärva jorden (Matt. 5:5). Även de är de rättfärdiga som ska lysa som solen i sin Faders rike” (Matt. 13:43). 

Förstår du vad detta betyder för oss män och kvinnor i dag? Äkta män och hustrur. Bröder och systrar. Pojkvänner och flickvänner. Varenda en av oss i relation till varandra som män och kvinnor. Det betyder att vi borde lära oss att se på varandra genom Guds ords lins. Här är vad jag menar.

Denna kvinna i synagogan hade varit kutryggig i över 18 år. Hur känns det? Det är förskräckligt. Det är vad det är. Människor stirrar. Människor tänker att du har gjort någon förfärlig synd. Barn skrattar och skojar. Du kan inte se någon i ögonen. Människor vet inte vad de ska prata med dig om. Du kan inte ha en normal sexuell relation till din man. Du känner att du är till förlägenhet för alla du är tillsammans med.

Så vad ser du då du tittar på denhär kvinnan? Vad skulle du se om du var hennes man? Män (låt oss bara tänka ärligt), vad ser du när du ser på din hustru? Svaret på detta, beror naturligtvis på vilken lins du använder. Det du ser beror väldigt mycket på om du ser genom Playboy tidningens lins eller Guds Ords lins. Om du ser genom Guds Ords lins kommer du att se en Abrahams dotter. Om vi lär oss att se kristna kvinnor på samma sätt som Jesus såg denna kvinna i synagogan, kommer vi att se dem som medarvingar till Ärans Konung. Och det kommer att ha en djup effekt på våra relationer.

Självklart gäller detta i båda riktningarna. Kvinnor är lika benägna att vara missnöjda med sina män som männen är att vara missnöjda med sina hustrur. Kvinnorna är lika benägna att tala negativt om sina män. Kvinnor är lika benägna till att försöka få sina män att bli sådana män som de drömmer om. Och därför behöver det troligtvis sägas att också kvinnor måste lära sig att se på sina män genom Guds Ords lins. Som en troende i Kristus är han en son till Abraham. Han kommer en dag att lysa som solen i sin Faders rike. Med alla sina brister kommer han att förändras i ett ögonblick: varje synd ska vara borta för evigt; och han kommer att få en kropp som är lik Kristi förklarade kropp.

Jag tror att vi i den kommande tiden kommer att bli förstummade då vi ser tillbaka på hur dåliga vi varit på att behandla varandra väl på vägen till härligheten. Vi borde visa ära och respekt och till och med aktning för varandra som män och kvinnor. Hur mycket lyckligare skulle inte våra hem vara om de skulle fyllas med uttryck för denna ära! Och de KOMMER att fyllas med dessa uttryck i relation till hur vi lär oss att se på varandra genom Guds Ords lins – som Abrahams döttrar och söner; medarvingar till alla Guds löften; tillsammans på väg till outsäglig härlighet.

Nu är det en sak som Jesus gjorde för att hjälpa oss att återfå vad Gud skapade oss till, att vara man och kvinna till Guds avbild. Och Han gjorde det igen och igen. Så vad jag vill göra med resten av tiden är att ge några fler beskrivningar av hur Jesus hjälper oss att återfå renheten och harmonin i mäns och kvinnors relationer till varandra. Det skulle finnas mycket mer att säga utöver det som får plats här.

1. I Matteus 5:28-29 säger Jesus, "Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta. Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig! Det är bättre för dig att en av dina lemmar går förlorad än att hela din kropp kastas i Gehenna."

Med detta enda ord fördömer Jesus på det mest kraftfulla sätt (att kastas i Gehenna) alla former av pornografi och alla försök att kommersialisera den kvinnliga kroppen i reklam och underhållning. Kan du föreställa dig hur mycket vrede som lagras i himlen mot miljondollars branschen som gör precis vad Guds Son förbjuder – nämligen, att fresta män att se på kvinnor med sexuellt begär – inte som personer, men endast som objekt för sexuell tillfredsställelse! Och något vi ser klart från Matteus 5:28f är att Jesus Kristus avser att rädda kvinnor från denna attack på deras person. Män som följer Jesus vaktar sina ögon för kvinnornas skull och för Guds äras skull. Och kvinnor som följer Jesus lär av Jesus hur de ska använda sina kroppar, inte av världen.

2. I Matteus 7:12 sade Jesus, "Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem. Detta är lagen och profeterna." Du tror väl inte att Jesus menade att detta inte skulle gälla relationen mellan man och kvinna – som om inte män och kvinnor borde behandla varandra i enlighet med den gyllene regeln? Nej. Vi borde behandla varandra på det sätt som vi själva skulle vilja bli behandlade om vi var i någon annans skor.

Det är svårt att säga något mer radikalt än detta. Relationer blir omvälvda när två människor lever enligt den gyllene regeln. Orsaken till att det är så omvälvande är att du och jag av naturen har en övergripande längtan efter att bli väl behandlad av andra människor. Ingen i detta rum tycker om att man gör narr av dem. Ingen här vill bli ignorerad och behandlad som en oduglig person. Ingen vill bli exploaterad eller utnyttjad. Det betyder att om alla i detta rum levde enligt Jesu gyllene regel skulle ingen göra narr av någon annan person här. Ingen här skulle behandla en annan som om han eller hon var oduglig. Ingen här skulle utnyttja någon annan. Måttet på kärleken till vår egen lycka skulle vara samma som måttet på hur villiga vi är att bidra till andras lycka. Det skulle vara fullständigt omvälvande, speciellt i äktenskap och relationer mellan män och kvinnor överlag. Och det är just detta som Jesus påbjuder.

3. De mest nedbrytande orden mot karakteristiska manliga och kvinnliga synder som Jesus någonsin sade var orden i Matt. 18:3-4, ”Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.” Män som uppför sig som bulldoggar och kvinnor som spelar hjälplöst koketta är inte som barn. De är barnsliga. Att bli som barn på ett äkta och ödmjukt sätt, liksom allt annat Jesus undervisade om, är revolutionerande för relationen mellan män och kvinnor.

Hur relaterar nu detta till vår slutsats förra veckan – att Gud har kallat männen till att bära det primära ansvaret för ledarskapet i förhållande till kvinnor? - att männen först hålls ansvariga inför Gud till att ta initiativet till att göra vad som kan göras för att saker ska bli så som de borde i förhållandet?

Svaret är: Jesus renar det Kristna ledarskapet från allt som gör det fult och uppbygger det Kristna ledarskapet med allt som gör det vackert. Han renar det från självupphöjelse; och Han bygger in det verkliga tjänandet. Han säger, ”Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad” (Matt. 23:12). Detta är slutet för arrogans och självupphöjelse i det Kristna ledarskapet. Och Han säger: ”den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare ” (Matt.20:26). Detta är nyckeln till det goda ledarskapet som bygger upp andra.

Men vilket misstag det skulle vara att säga att eftersom Jesus upphöjde idén om tjänandet upphävde Han idén med ledarskapet. Vi vet genom det Han sade och gjorde att detta inte är sant.

Det Han sade var detta: ”den som är ledare skall vara som tjänaren” (Lukas 22:26), men Han sade aldrig ”Ledaren ska sluta att vara ledare”. Inte heller sade Han, ”Att tjäna gör att en ledare blir något mindre än en ledare”. Han sade helt enkelt, ”När ledarskapet är som det ska vara, låt det då vara ett tjänande ledarskap”.

Och det Han gjorde var att ge sig själv som ett exempel på vad Han sade; på den lägsta av alla tjänareplatser, med linneduken bunden om sig, tvättande sina lärjungars fötter som en slav, ändå var det ingen i rummet som tvivlade på vem som var ledaren. Han var den som de skulle följa. På sina knän – och, om de hade förstått, skulle de ha stått på sina! Tjänandet omintetgör inte ledarskapet; det förändrar ledarskapet. När Jesus hängde på korset som svag och helt hjälplös, ledde Han en stor skara in i härligheten.

Så vad Jesus gör för oss är detta: Han visar oss och lär oss att om en man tar upp ledarskapets mantel i enlighet med 1 Mosebok 2, ska han inte ta den som en rättighet åt sig själv; han måste acceptera den som ett ansvar som Gud har gett honom. Ledarskapets språk är ansvarets språk och inte rättigheternas språk. Det är ansvar för ett tjänande ledarskap, inte rättighet till stolt dominans.

Detta är exakt vad Paulus vill lära oss i Efesierbrevets femte kapitel då han talar om män som älskar och leder som Kristus. Och det ska vi behandla nästa vecka.