Äkta Kärlek

Från Gospel Translations Swedish

"All you need is love.” Så sjöng the Beatles. Om de skulle ha sjungit om Guds kärlek, skulle påståendet haft ett korn av sanning i sig. Men det som vanligen går under namnet kärlek i populärkulturen är inte alls äkta kärlek; det är dödligt bedrägeri. I stället för att vara ”allt du behöver”, så är det något som du absolut behöver undvika.

Aposteln Paulus påpekar detta i Efesierbrevet 5:1–3. Han skriver, ”Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn. Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud. Men otukt och allt slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga.”

Det enkla budet i vers 2 (“lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss”) summerar den kristnes hela moraliska skyldighet. Trots allt är Guds kärlek den enda, centrala grundtanken som definierar den kristnes förpliktelse. Den här typen av kärlek är verkligen ”allt du behöver”. I Romarbrevet 13:8–10 sägs, “Ty den som älskar sin nästa har uppfyllt lagen. Dessa bud . . . sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” Galaterbrevet 5:14 upprepar samma sanning: “Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv.” Jesus undervisade likadant, att hela lagen och profeterna byggde på två enkla grundtankar om kärleken – det första och det andra främsta budet (Matt. 22:38–40). Med andra ord, ”kärleken . . . binder samman till en fullkomlig enhet” (Kol. 3:14).

När Paulus uppmanar oss att vandra i kärleken, avslöjar sammanhanget att han i positiva termer talar om att vara god, barmhärtig och förlåtande mot varandra (Ef. 4:32). Modellen för en sådan osjälvisk kärlek är Kristus, som gav Sitt liv för att frälsa Sitt folk från deras synder. ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner” (Joh. 15:13). Och “om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra” (1 Joh. 4:11).

Med andra ord är den äkta kärleken alltid självuppoffrande, självutgivande, barmhärtig, medlidsam, fördragsam, god, generös och tålmodig. Dessa och många andra positiva, välvilliga kvaliteter (se 1 Kor. 13:4–8) är vad Skriften förknippar med gudomlig kärlek.

Men märk också den negativa sidan som också märks i sammanhanget i Efesierbrevet 5. Den som verkligen älskar andra som Kristus älskar oss måste överge alla förvrängningar av kärleken. Aposteln nämner några av dessa sataniska förfalskningar. De innefattar otukt, orenhet och girighet. Texten fortsätter: “Inte heller passar sig fräckt och oförnuftigt prat eller tvetydigt skämt. Tacka i stället Gud. Ni skall veta att ingen otuktig eller oren eller girig - en sådan är en avgudadyrkare - skall ärva Kristi och Guds rike. Låt ingen bedra er med tomt prat. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. Ha därför ingenting med dem att göra.” (vv. 4–7).

Otukt är antagligen vår generations favoritersättning för kärlek. Paulus använder det grekiska ordet porneia, som innefattar alla slag av sexuell synd. Populärkulturen försöker desperat fördunkla gränsen mellan äkta kärlek och omoraliska passion. Men all sådan otukt är en total förvrängning av äkta kärlek, därför att den snarare försöker tillfredsställa sig själv än att göra väl för andra.

Orenhet är en annan ondskefull förvrängning av kärleken. Här använder Paulus den grekiska termen akatharsia, som hänvisar till alla slag av smuts och orenhet. Paulus tänker speciellt på ”fräckhet” ”oförnuftigt prat” och ”tvetydiga skämt”, som är speciellt karakteristiskt för dåligt sällskap. Den sortens vänskap har ingenting att göra med äkta kärlek, och aposteln säger att det helt enkelt inte finns plats för något sådant i den kristnes vandring.

Girighet är ytterligare en degeneration av kärlek som härstammar från ett narcissistiskt begär efter självtillfredsställelse. Det är den exakta motsatsen till exemplet som Kristus gav då Han ”utlämnade sig själv för oss” (v. 2). I vers 5 likställer Paulus girighet med avgudadyrkan. Ännu en gång; detta har ingen plats i den kristnes vandring, och enligt vers 5, skall ingen människa som gör sig skyldig till detta ”ärva Guds och Kristi rike”.

Sådana synder, säger Paulus, ”skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga”(v. 3). Om dem som utövar sådana saker, säger han, ”Ha därför ingenting med dem att göra” (v. 7).

Med andra ord visar vi inte äkta kärlek om vi accepterar alla de populära förvrängningarna av kärleken.

Det mesta pratet om kärlek i vår tid ignorerar denna princip. ”Kärlek” har omdefinierats som en bred tolerans som överser med synden och omfamnar såväl gott som ont. Detta är inte kärlek, det är apati.

Guds kärlek är inte alls sådan. Kom ihåg att den största manifestationen av Guds kärlek är korset, där Kristus ”älskade oss och utlämnade sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud” (v. 2). Följdaktligen förklarar Skriften Guds kärlek i termer som offer, återlösning för synder och att bli försonad: ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder”(1 Joh. 4:10). Med andra ord gjorde Kristus sig själv ett offer för att vända vreden från en förorättad gud. Långt mer än att avfärda våra synder med en snäll tolerans, gav Gud Sin son som ett offer för synden, för att tillfredsställa Sin egen vrede och rättfärdighet genom återlösningen av syndare.

Detta är själva hjärtat av Evangeliet. Gud uppenbarade Sin kärlek på ett sätt som upphöjde Hans helighet, rättvisa och rättfärdighet utan kompromisser. Äkta kärlek ”gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen”(1 Kor. 13:6). Det är denna typ av kärlek som vi alla är kallade att vandra i. Det är en kärlek som först och främst är ren, vidare fridsam.