Manlighet och Kvinnlighet före Syndafallet

Från Gospel Translations Swedish

1 Mosebok 2:18-25

HERREN Gud sade: "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like." HERREN Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Men åt mannen fanns ingen medhjälpare som var hans like. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom. Mannen sade: "Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött Hon skall heta kvinna, ty av man har hon tagits." Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött. Och mannen och hans hustru var båda nakna utan att blygas för varandra.

Förra veckan fokuserade vi på röran som män och kvinnor hamnat i på grund av synden. Vi såg att syndiga män använder sina unika krafter till att utnyttja kvinnor för sina onda syften. Och vi såg att syndiga kvinnor använder sina unika krafter till att utnyttja män för sina onda syften. Det finns åtminstone en muskel som troligen är lika stark hos både män och kvinnor – tungan. Och du kan höra syndiga män och syndiga kvinnor hånfullt svinga detta vapen för att slå ner varandra.

Men vi har nu under två veckor konstaterat att detta är inte vad Gud skapade världen till. Vi ställde också frågan, Hur var det tänkt att mannen och kvinnan skulle uppföra sig mot varandra innan synden förstörde allt. Hur såg manlighet och kvinnlighet ut innan synden förvrängde dem till det som vi ser i dag?

En del av svaret var att mannen och kvinnan skapades till Guds avbild, till man och kvinna. Och vi poängterade att detta åtminstone betyder att de ska åtnjuta jämlikhet i fråga om personlighet, jämlikhet i fråga om värdighet, ömsesidig respekt, harmoni, komplettering, och ett gemensamt öde. Men vi betonade att detta bara är en del av svaret.

Denna fråga lämnas öppen: Då det är fråga om jämlikhet i fråga om personlighet och jämlikhet i fråga om värdighet, har inte mannen ett speciellt ansvar pga att han är man och kvinnan för att hon är kvinna? Då det är fråga om att visa ömsesidig respekt och omsorg, finns det inte ett speciellt sätt för en man att respektera kvinnan och ett speciellt sätt för kvinnan att respektera mannen? Kräver jämlikheten i fråga om personlighet och ömsesidig respekt identiskt ansvar eller till och med identisk tillgång till alla skyldigheter? Eller avsåg Gud från begynnelsen att vår likvärdighet ska uttryckas olika på det sätt som vi förhåller oss till varandra som man och kvinna?

Detta är frågan vi ska ta upp i dag. Och vi ska stanna vid den flera veckor och försöka ta reda på vad Bibeln undervisar om olikhet och komplettering. I dag ska vi se på den Bibliska beskrivningen av manlighet och kvinnlighet såsom Gud avsåg dem innan synden förstörde allt.

Jag tror att detta är en bra fråga att ställa på grund av två orsaker. Den första är att 1 Mosebokens 2:a kapitel kräver denna typ av fråga. I 1 Mosebok 1 berättar Mose för oss hur Gud själv skapade allting från ingenting och ordnade allt på ett sådant sätt att det betjänar människan. Sedan skapar Gud mannen och kvinnan till Sin egen avbild, och förklarar att allt är mycket gott.

Men i 1 Mosebok 2 sätter Mose zoomlinsen på sin kamera och går närmare in på skapelsens sjätte dag. Och då du kommer till slutet av kapitlet inser du att en av orsakerna till att han har gjort detta har något väldigt viktigt att säga om relationen mellan mannen och kvinnan. I Mosebok 1 sade han något väldigt viktigt: båda är skapade till Guds avbild. Nu i det andra kapitlet säger han något mer specifikt. Så kapitel 2 kräver frågan: på vilket sätt är manlighet och kvinnlighet olika?

Den andra orsaken till att detta är en bra fråga (angående Guds avsikt med manlighet och kvinnlighet före syndafallet) är att Jesus och Paulus i Nya Testamentet, då de ska svara på hur mannen och kvinnan ska förhålla sig till varandra, använder Gamla Testamentet för att besvara frågor om hur sakerna var menade att vara före syndafallet. De använder inte de tilltufsade relationerna i 1 Mosebok 3 och gör dem till ett rättesnöre. De kommer tillbaka till 1 Mosebok 2 och talar om hur det borde ha varit från begynnelsen.

Så vad jag vill är att göra fyra observationer som börjar på att svara på frågan om huruvida mannen och kvinnan, i sin likvärdighet i fråga om personlighet, är menade att ha olika skyldigheter. Lär oss 1 Mosebok att det finns speciella skyldigheter som följer med att vara man och speciella skyldigheter som följer med det att man är kvinna?

1. Det första som kapitel 2 klargör är att mannen skapades först och sedan efter några andra händelser skapades kvinnan. Vers 7: ”Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” Vers 21-22: ”Då lät HERREN Gud en tung sömn falla över mannen, och när han hade somnat tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött. Och HERREN Gud formade en kvinna av revbenet som han tagit av mannen och förde henne fram till honom.

I 1 Timoteus 2:13 säger aposteln Paulus helt enkelt, "Adam skapades först och sedan Eva."

Varför skapade Gud mannen och kvinnan på detta sätt? Varför skapade Han dem inte båda samtidigt från samma jordhög? Skulle det inte ha instiftat deras likvärdighet i fråga om personlighet mera tydligt? Svaret är att Han redan bortom alla tvivel hade instiftat detta i 1 Mosebok 1:27 där det står att båda skapades till Hans avbild.

Nu vill Gud säga något mera om förhållandet mellan man och kvinna. Och det Han vill säga är att när det kommer till deras olika skyldigheter finns det ett ”förstahands” ansvar som faller på mannen. Detta är inte fråga om något högre värde. Detta faktum har instiftats i 1 Mosebok 1:27. det är fråga om en syndfri man, barnsligt beroende av Gud, som ges en speciell roll eller ett speciellt ansvar. Gud gör honom till den första halvan av paret för att säga något om hans ansvar i första hand. Gud låter honom ta det första steget in i livet för att säga något om hans ansvar för ledarskapet.

Några lärare har sagt att skapelseordningen inte betyder någonting eftersom t ex djuren skapades först och sedan människan, enligt 1 Mosebok 1. Så ifall ordningen innebär ansvar för ledarskap borde djuren leda människan.

Det finns två svar på detta påstående. Ett är: När Hebreerna gav ett speciellt ansvar till den ”förstfödda” i familjen föll det aldrig dem i sinnet att detta ansvar skulle tillintetgöras om fadern råkade äga boskap innan han fick söner. Med andra ord, när Mose skrev detta visste han att de första läsarna inte skulle klumpa ihop djur och människor som likvärdiga kandidater till att ha de ”förstföddas” ansvar. Och det ska inte heller vi göra.

Det andra svaret på detta påstående är att aposteln Paulus, som var inspirerad av Den Helige Ande då han skrev Skrifterna, såg en mening med att mannen skapades först (1 Timoteus 2:13). Vi ska prata om detta om ett par veckor. Vi gör väl i att inte påstå att det inte betyder någonting om en inspirerad apostel finner en betydelsefull mening med någonting.

Så den första observationen är väldigt viktig: mannen skapades först, sedan kvinnan. Och detta pekar på mannen som ansvarig för ledarskapet, speciellt i ljuset av de övriga observationerna som följer.

2. Den andra observationen värd att göra är denna: En av skyldigheterna som kom med att vara den första var det grundläggande ansvaret (inte det enda, men det grundläggande ansvaret) för att skörda och lära och vara ansvarig för det moraliska livsmönstret i Edens lustgård.

Innan kvinnan blev skapad kom Gud till mannen i verserna 16-17 och sade, ”Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö."

Efter att kvinnan blivit skapad finns det ingen anteckning om att detta moraliska livsmönster för lustgården skulle ha upprepats av Gud till kvinnan. Jag tror att Mose, då han skriver, förväntar sig att vi ska dra den slutsatsen att Adam är anförtrodd det moraliska livsmönstret i lustgården och har det grundläggande ansvaret att dela det med Eva och är skyldig att avlägga räkenskap för det.

Är vi på rätt spår här eller läser vi in för mycket i att Adam gavs den moraliska instruktionen? Den tredje observationen är för mig en väldigt stark indikation på att vi är på rätt spår.

3. När det moraliska livsmönstret brutits av både Adam och Eva, kom Gud, i kapitel tre, för att kalla dem till redovisning. Och fastän kvinnan var den som först ätit av den förbjudna frukten, kom Gud först till Adam, inte till Eva, för att ställa honom till svars för att han hade misslyckats att leva efter det livsmönster som Han hade påbjudit.

Vers 9: "Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: "Var är du?” Adam var är du? Vers 11 (fortfarande förhörande Adam först). "Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?"

Varför skulle Gud komma först till mannen och begära redovisning av honom i stället för att gå till kvinnan först, speciellt på grund av att det var hon som först åt av frukten? Det naturligaste svaret är att Gud gav mannen ett grundläggande ansvar för det moraliska livet i lustgården och därför har mannen en grundläggande redovisningsskyldighet för misslyckandet.

Missförstå inte: Gud håller kvinnan ansvarig för sina gärningar. Hon är en person, moraliskt ansvarig, genom att hon är Guds avbild. Det som mannen gör eller misslyckas med att göra befriar henne inte från något personligt, individuellt ansvar för att lära känna och tillbe Gud. Men med tanke på förhållandet mellan dem, ser Gud på mannen och säger, ”Har du varit den moraliska och andliga ledare som du borde ha varit?”

James Dobson ( från "Focus on the Family") har väldigt klart sett hur enormt viktig denna sanning är och även de förskräckliga effekterna av att en man och far avsäger sig sitt ansvar. Såhär säger han,

En kristen man är skyldig att leda sin familj efter bästa förmåga . . . Om hans familj har köpt för många saker på kredit, då är de finansiella problemen sist och slutligen hans fel. Om familjen aldrig läser Bibeln eller sällan går i kyrkan på söndagar, är det mannen som Gud anklagar. Om barnen är respektlösa och olydiga, ligger det grundläggande ansvaret hos pappan . . . inte hos hans fru . . . Som jag ser det (säger Dobson), är Amerikas största behov ett behov av äkta män som börjar leda sina familjer, hellre än att använda alla fysiska och emotionella resurser på att tjäna mera pengar. (Straight Talk to Men and Their Wives, Word Books, 1980, ss. 64f.)

Jag håller med Dobson därför att jag tror att det är just det som det lärs om i dessa kapitel. Gud lyfte först upp mannen på schenen till att vara ledaren. Han anförtrodde först honom med det moraliska livsmönstret för lustgården. Och han kallade först på honom till att stå till svars för misslyckandet till följd av olydnad. Därför fastän mannen och kvinnan båda har ett personligt ansvar inför Gud för sin egen lydnad (detta är vad det betyder att vara skapad till Hans avbild), bär ändå mannen ett större ansvar för ledarskapet än kvinnan, i relationen dem sinsemellan.

Detta avsåg Gud innan det fanns någon synd i världen: en syndfri man, full av kärlek, i sitt finkänsliga, starka, moraliska ledarskap i relation till kvinnan: en syndfri kvinna, full av kärlek, i sitt glädjefulla, engagerade understöd för mannens ledarskap. Inget nedvärderande från mannen, inget lismande från kvinnan. Två intelligenta, ödmjuka, Gudsbejakande människor som i vacker harmoni lever ut sina unika och olika plikter.

Den onde vet att detta är ett vackert arrangemang. Han vet att Guds livsmönster är designat för människans bästa. Men den onde hatar Gud och hatar människan. Han är en lögnare och en dråpare ända från begynnelsen. Och vad gör han? Detta är den fjärde observationen.

4. Den onde misshandlar Guds mönster genom att attackera kvinnan i stället för mannen. Om Gud har avsett mannen att bära ett speciellt ansvar för ledarskapet i lustgården så vill den onde göra vad han kan för att förstöra det mönstret.

Varför närmade han sig kvinnan i 1 Mosebok 3:1? Varför drog han först in henne i en diskussion och gjorde henne till talesman för paret? Varför lockade han henne att vara den moraliska väktaren i lustgården? Var det för att hon var ett lättare byte? Är kvinnan mera lättlurad än mannen? Eller kunde svaret vara: Den onde stannade kvinnan först och gjorde henne till talesman och moralisk väktare för att det var just detta som inte borde ske?

Med andra ord föraktar den onde ordningen som Gud hade skapat och ignorerar helt enkelt mannen och börjar den listiga striden med kvinnan. Och genom att göra det, gör han mannen exakt sådan han vill ha honom: en tyst, tillbakadragen, svag, skrämmande, passiv, vekling. Och en maskulin vekling är en väldigt farlig person. Ena stunden är han passiv och följer sin kvinna; och i nästa ögonblick är han arg och anklagar henne för alla sina problem.

Den onde skrattar för sig själv och säger ”Nu har jag skapat en sådan oordning i rollerna så de kommer aldrig att kunna reda ut det här. De kommer att se på den oförskämda mannen och be honom vara mera passiv mot kvinnan. Och de kommer att se på den sårade kvinnan och be henne vara mera bestämd i förhållande till mannen. Och de kommer aldrig att komma till roten av problemet.

Men i 1 Mosebok 3:17 går Gud rakt till roten av problemet. Han säger till mannen, ”Du lyssnade på din hustru och åt av det träd om vilket jag hade befallt dig: Du skall inte äta av det. Därför skall marken vara förbannad för din skull." Med andra ord, ”Adam, du lyssnade då du borde ha varit ledaren.” Gud blir inte förvirrad av vad den onde gjorde.

Han vill inte heller att vi ska vara förvirrade. Han skapade mannen först; Han gav honom det moraliska mönstret för lustgården först; Han höll honom som den förste ansvarige för syndafallet; och han straffade honom för att han fallit raklång för Guds ärkefiende när den onde lockade mannen och kvinnan till omvända roller vid syndafallet.

Vad borde vi då göra? Nåja, män, vi borde ödmjuka oss själva inför Gud för våra misslyckanden. Var och en av oss. Detta är inte någon uppmaning till att upphöja dig själv över någon kvinna. Detta är inte en uppmaning till att dominera eller nedvärdera eller sätta kvinnan på sin plats. Hon är trots allt en medarvinge till Gud och avsedd för en härlighet som kommer att blända oss en dag. Detta är en uppmaning till att böja dig ner och ta på dig en ledares ansvar – att vara en tjänande ledare på de olika sätt som är relevanta i varje enskild relation till kvinnan.

Det är en uppmaning till oss män

• att vi borde ta risken att känna oss dumma
• att vi borde be som aldrig förr om hjälp med detta enorma ansvar
• att vi borde umgås mera än tidigare med Ordet, för att lära oss vad Gud förväntar sig av oss
• att vi borde planera saker mer än vi gör, bli medvetna och omtänksamma och mindre påverkas av tillfälliga känslor
• att vi borde vara disciplinerade och ordningsfulla i våra liv
• att vi borde vara ömsinta och känsliga
• att vi borde ta intitiativet till att se till att det finns tid och rum för att prata med henne om sådant som behöver pratas om – denna ”henne” kan vara en vän, en flickvän, en kollega, en hustru, en syster
• att vi borde vara redo att sluta försumma detta ledaransvar som Gud kallar oss till att ta.

Må Gud fortsätta att lära oss och göra oss ödmjuka och hela oss i alla våra relationer för Hans stora äras och för vår glädjes skull.