Målet med Guds Kärlek Kan Vara Något Annat Än Du Tror

Från Gospel Translations Swedish

Åker människor till Grand Canyon för att få högre självaktning? Förmodligen inte. Detta är åtminstone en liten vink om att den djupaste glädjen i livet inte kommer från att njuta av sitt jag, utan från att se det storslagna. Och sist och slutligen räcker inte ens Grand Canyon till. Vi skapades för att njuta av Gud.
Vi är alla benägna att tro att vi är universums centrum. Hur kan vi tillfriskna från denna glädjedödande sjukdom? Kanske genom att igen få höra hur radikalt Gud-centrerad verkligheten är enligt Bibeln.

Både Gamla och Nya Testamentet vittnar om att Guds kärlek gentemot oss har som syfte att förhärliga honom. ”Kristus har blivit de omskurnas tjänare ... hedningarna har fått prisa Gud för Hans barmhärtighet” (Romarbrevet 15:8-9). Gud har varit barmhärtig mot oss för att Han skulle bli stor för oss. Vi ser det igen i orden, ”I sin kärlek har Han [Gud] förutbestämt att vi skulle tas upp som Hans barn ... för att den härliga nåd som han har skänkt oss i den Älskade skall prisas” (Efesierbrevet 1:4-6). Med andra ord är målet för Guds kärlek gentemot oss att vi ska prisa honom. Ytterligare en illustration från Psaltaren 86:12-13: ”Jag vill ... ära Ditt namn i evighet. Ty Din nåd är stor över mig ...” Guds kärlek är grunden. Hans ära är målet.

Detta är chockerande. Guds kärlek är inte att Han gör oss stora, utan att Han bevarar oss från självcentrering så vi kan njuta av att hålla Honom stor i evighet. Och vår kärlek till andra är inte det att vi gör dem stora, men att vi hjälper dem att finna sin tillfredsställelse i att hålla Gud för stor. Äkta kärlek strävar efter att göra gott för människor till Guds ära. All kärlek som bara begränsar sig till en människa är sist och slutligen destruktiv. Den leder inte människor till den enda bestående glädjen, nämligen Gud. Kärleken måste vara Gud-centrerad, annars är den inte äkta kärlek; den lämnar människor utan något definitivt hopp om glädje.

Vi kan ta Kristi kors som exempel. Jesu Kristi död är det yttersta uttrycket för gudomlig kärlek: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Romarbrevet 5:8). Bibeln säger vidare att avsikten med Kristi död var att”visa sin [Guds] rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna (Romarbrevet 3:25). Att lämna synder ostraffade innebär ett stort problem för Guds rättfärdighet. Det gör Honom lik en domare som låter kriminella gå fria utan straff. Guds barmhärtighet sätter med andra ord Guds rättfärdighet i fara. Så för att försvara sin rättfärdighet gör Han det otänkbara – Han låter sin Son gå i döden, som det ersättande straffet för våra synder. Korset gör det klart för alla att Gud inte sopar det onda under mattan för mänskligheten. Han tar ut straffet på Jesus, för dem som tror.

Men lägg märke till att denna yttersta kärleksgärning har sin kärna i försvarandet av Guds rättfärdighet. Långfredagens kärlek är en kärlek som förhärligar Gud. Gud upphöjer Gud på korset. Om Han inte skulle ha gjort det, hade Han inte kunnat vara rättvis och frälsa oss från synden. Men det är fel att säga ”Om avsikten var att rädda oss, då var ju vi det yttersta målet för korset”. Nej, vi räddades från synden för att vi skulle kunna se och njuta av Guds ära. Detta är den yttersta kärleksavsikten med Kristi död. Han dog inte för att göra oss stora, men för att göra oss fria att njuta av att hålla Gud stor i evighet.

Det är grundligt fel att göra korset till ett bevis för att självaktning är grunden till mental hälsa. Om jag står inför Guds kärlek och inte känner en hälsosam, tillfredsställande, befriande glädje med mindre än att jag vänder den kärleken till ett eko av min självaktning, då är jag lik en man som står framför Grand Canyon och inte känner någon tillfredsställelse innan han omvandlat vattenfallet till något som det kan innebära för honom själv. Det är inte närvaro av mental hälsa, utan träldom under jaget.

Botemedlet för denna träldom är att inse att Gud är den ende i universum för vilken självupphöjelse är den mest kärleksfulla gärningen. Då Han upphöjer Sig själv – likt Grand Canyon – får han äran och vi får glädjen. Den största nyheten i hela världen är att det inte finns någon konflikt mellan min passion för glädje och Guds passion för sin ära. Föreningspunkten där dessa knyts ihop är sanningen att Gud blir som mest ärad i oss då vi är som mest tillfredsställda i Honom. Jesus Kristus dog och uppstod för att förlåta våra själars förräderi, vilka har vänt sig från att njuta av Gud till att njuta av jaget. På Kristi kors räddar Gud oss från spegelhuset och leder oss ut till bergen och vattenfallen i Hans majestät. Ingenting tillfredsställer oss – eller upphöjer honom – mera än detta.